Det är med tillfredsställelse vi kan läsa i Läkartidningen 35/2008 (sidorna 2328-34) att den reumatologiska och neurovetenskapliga professionen i Sverige – efter många år, ofta präglade av diskussioner om var detta tillstånd (eller är det en sjukdom?) ska placeras – äntligen visar denna stora patientgrupp välförtjänt intresse.
Det är däremot inte självklart att vi utan vidare ska acceptera Nisells och Koseks förslag till medikalisering av fibromyalgisyndromet (FMS). Det rör sig ju om en stor grupp läkemedelskonsumenter med inte sällan otydliga gränser till andra smärttillstånd, inklusive livssmärtan. Det är svårt att frigöra sig från tanken att orsaken till detta tillstånd är multifaktoriell och att enkla behandlingslösningar inte står att finna.
Patogenesen till FMS är som Nisell och Kosak mycket riktigt påpekar till stora delar okänd. Det är därför märkligt att författarna utan ett ord förbigår den senast publicerade översikten om fibromyalgi, skriven av den i Sverige som har längst erfarenhet av dessa patienter, professor Robert Olin (Läkartidning en 8/1995, sidorna 755-63). Han var ansvarig då vi inom infektionsmedicinen startade den första mottagningen för CFS (chronic fatigue syndrome)-patienter och har erfarenhet av CSF- och FMS-patienter sedan mer än tjugo år. Han är en av få som genom åren uthålligt intresserat sig för syndromet och inte minst för patienterna.
Olin har insett tillståndets komplexa karaktär och att personer med denna problematik inte sällan behöver ett multidisiplinärt omhändertagande. I sin översiktsartikel beskriver han en neuroimmunoendokrinologisk förklaringsmodell till FMS-syndromet.
Detta hade varit värt att nämna inte minst för att balansera risken för en nu överdriven medikalisering av syndromet och för att erbjuda en viss motvikt mot de företag som nu på bred front kan tillhandahålla läkemedel som på gruppnivå visat en signifikant effekt upp till 6 månader på ett långvarigt, inte sällan livslångt tillstånd, där vi utifrån tidigare erfarenheter vet att placeboeffekten är stor.
