Svensk neurologi i behov av kraftig resursförstärkning

Neurosjukvården genomgår för närvarande en genomgripande förändring som innebär att stora patientgrupper kan erbjudas behandlingar som på ett påtagligt sätt kan förbättra sjukdomsförlopp, prognos och livsbetingelser. I en artikel i detta nummer av Läkartidningen (sidan 2413) beskriver vi den utveckling som neurologi som medicinsk specialitet genomgått på senare år, från en övervägande diagnostiserande disciplin till en behandlande specialitet.
Denna glädjande utveckling medför samtidigt ett ökat behov av speciella satsningar på neurosjukvård [1]. Om inga riktade insatser görs för att förstärka dagens underdimensionerade vård riskerar många patienter som drabbas av neurologisk sjukdom att inte få ta del av de nya behandlingsmöjligheter som finns tillgängliga i dag. En viktig del av de riktade insatserna skulle utgöras av en ökad utbildning av kompetent personal där läkarnas grundutbildning och specialistutbildningen i neurologi intar en central plats.
I förhållande till de snabba och omfattande landvinningar som nu sker inom neurologin är utbildningen i ämnet eftersatt i Sverige. På grundutbildningsnivå finns aktuella europeiska rekommendationer om omfattningen av utbildningen i neurologi [2].
Enligt dessa rekommendationer ska utbildning i klinisk neurologi omfatta ett minimum av fem veckors heltidstjänstgöring, minst 72 timmars aktiv undervisningstid, varje student ska ha undersökt minst 14 egna neurologiska patienter från de viktigaste sjukdomsgrupperna, och neurologi ska examineras separat, efter tjänstgöring, genom skriftlig och muntlig examen.

Den svenska verkligheten befinner sig tyvärr långt under europeisk rekommenderad standard när det gäller omfattningen av neurologiundervisningen – exempelvis har Karolinska institutet på senare år halverat neurologikursens tid från sex till tre veckor. Det är mycket vanligt att studenterna efterlyser utökad tid i neurologi för att kunna tillgodogöra sig ämnet, bland annat för att neurologi anses »svårare« än flera andra grundutbildningsämnen [3, 4]. Om de blivande läkarna inte får möjlighet att lära sig de grundläggande neurologiska begreppen kommer framtida rädsla och osäkerhet inför patienter med neurologiska symtom (»neurophobia«) att finnas kvar i läkarnas framtida yrkesutövning [5].

På högre utbildningsnivåer saknas neurologiundervisning. AT-läkare har ingen neurologitjänstgöring, och under ST-utbildning saknas obligatorisk neurologitjänstgöring på många områden där kunskap om nervsystemets sjukdomar är relevant, exempelvis internmedicin och allmänmedicin. I praktiken innebär den underdimensionerade neurologiutbildningen, på såväl grundutbildnings- som specialistutbildningsnivå, att många patienter som drabbas av neurologisk sjukdom riskerar att inte få en adekvat bedömning och behandling.

I Sverige är tillgången på neurologspecialister cirka 32 per miljon invånare [6]. Andelen neurologer som är under 55 år är endast 30 procent, vilket innebär att ungefär 200 specialister kommer att nå pensionsåldern inom en tioårsperiod. Finland och Norge har 58 respektive 49 neurologer per miljon invånare [7]. Av de nordeuropeiska länderna är det endast Storbritannien som har ett betydligt lägre antal neurologer per miljon invånare än Sverige [8].
I Sverige arbetar neurologer på läns- och länsdelsnivå traditionellt i öppenvården och med konsultverksamhet i slutenvården. För handläggning av öppenvårdsneurologi och konsultverksamhet på länsnivå har behov angivits motsvarande en heltidsneurolog per 40000 invånare. De flesta strokeenheter bemannas av specialister i internmedicin, men allt fler sjukhus framför önskemål om att neurologspecialister ska delta i bemanningen av strokeenheter.
Om sjukhusen ska klara av att bemanna strokeenheter med neurologer är behovet sannolikt en neurolog per 25000 invånare. På region-sjukhus bedrivs, förutom sjukvård, även forskning och undervisning, och behovet av neurologspecialister är där än större.

Enligt våra beräkningar motsvarar en modern neurosjukvård i Sverige ett behov på mellan 50 och 60 neurologspecialister per miljon invånare, vilket innebär att vi skulle hamna på samma nivå som Finland och Norge. För att leva upp till denna standard måste vi utbilda mellan 350 och 400 neurologer de kommande tio åren.
Vi eftersträvar ett utökat samarbete i utbildnings- och undervisningsfrågor mellan regionsjukhusens neurologkliniker och neurologiska enheter på länssjukhusen. Vår vision är att samtliga universitets- och regionsjukhus, utöver deras traditionella ansvar, ska ha primär- och bakjourslinjer för akut neurologisk konsultation samt beredskap för neurologisk intervention vid akut stroke. Vid läns- och länsdelssjukhus bör det finnas tillräckligt många neurologspecialister för att de, utöver att ha ansvar för öppenvårdsneurologi och konsultverksamhet, ska kunna delta i bemanningen av strokeenheter.
Sammanfattningsvis behövs det större ekonomiska budgetramar för nya effektiva behandlingar samt förbättrade resurser för både akut omhändertagande och uppföljning av patienter med neurologiska sjukdomar. På något längre sikt bör en sådan resursförstärkning av neurosjukvården kunna innebära betydande besparingar samhällsekonomiskt, genom påtaglig ändring av sjukdomsförlopp, vidmakthållen funktionsgrad och arbetsförmåga samt förbättrad livskvalitet hos patienter med neurologiska sjukdomar.
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Peter M Andersen har ett advisory board-uppdrag för Hoffmann-La Roche. Sten Fredrikson har fått arvode för utbildningsuppdrag av Bayer Schering Pharma, Biogen Idec, Sanofi-Aventis och Serono. Jan Lycke har fått forskningsanslag från Biogen Idec. Övriga författare: Inga uppgivna.