Vi är ense med Anders W Jonsson (LT 40/2008, sidan 2790) att hälso- och sjukvården i huvudsak bör finansieras med offentliga medel. Dessutom vore det värdefullt om andelen privat producerad sjukvård ökar.

Det vi verkar vara oense om är organiseringen av den del av den privata sjukvården som vi privatpraktiker står för, dvs en stor del av den öppna specialistvården. Något som är nödvändigt att diskutera eftersom socialministern har givit Toivo Heinsoo i uppdrag att utarbeta ett regelverk, som ska ersätta det nuvarande sy-stemet med läkare och sjukgymnaster som arbetar på nationell taxa baserad på ersättningslagarna. En huvudfråga i den diskussionen är om det nya ersättningssystemet ska bygga på en vårdvalsmodell eller om det ska konstrueras på något annat sätt, exempelvis utifrån ett reglerat inträde i ett nytt ersättningssystem.

För oss privatläkare är vårdvalsmodellen attraktiv eftersom den innebär en fri etablering. Det vill vi gärna ha. Svårigheten med vårdvalet är att styra kostnaderna. Detta leder i sin tur till en rad regelböcker och styrdokument, ofta till men för sjukvården, eftersom de leder till den sorts snedvridningar som alla planekonomiska system råkar ut för.
Dessutom stämmer inte Anders W Jonssons påstående att »LOU gynnade stora vårdföretag medan LOV öppnar för de små«. I Stockholm finns det en tydlig tendens att de stora företagen tar över primärvården på bekostnad av små vårdgivare. Det hänger samman med regelböckernas utformning, men framför allt med att vårdvalet i Stockholm är knutet till en juridisk person och inte till en enskild läkare, till en fysisk person.
Regeringens förslag att såväl privata företag som ideella organisationer kan ansöka om att bli godkända som leverantörer gagnar inte de små vårdgivarna. Härvidlag behöver Alliansen ge ett klart besked om de alls vill ha små vårdgivare. I det avseendet lugnar inte Anders W Jonssons inlägg.

Han problematiserar inte heller frågan om ersättningssystemets utformning. Vi föreslog ett ersättningssystem knutet till en enskild läkare, som utgår ifrån en kontinuerlig kvalitetskontroll, möjlighet till rörelse mellan öppen och sluten vård samt avstängning av kolleger som missköter sig.
Svårigheten i utformningen av ett sådant system ligger i regleringen av tillträdet. Är det landstingen själva som bestämmer hur många mottagningar det ska finnas i en viss specialitet eller ska det finnas en nationell reglering? Hur ska tillträdet gå till? Ska mottagningarna auktioneras ut eller ska de fördelas enligt andra kriterier? Det är frågor som behöver diskuteras.

Den diskussionen saknar vi i Anders W Jonssons inlägg. Det är också förvånande att läsa att våra goda erfarenheter av det nuvarande taxesystemet skulle diskvalificera oss från att delta i sjukvårdsdebatten. Argumentet att taxan skapades på 1990-talet imponerar inte. För oss är det viktigare att patienterna är nöjda.
Vi värnar om ett genomtänkt ersättningssystem baserat på vetenskap och beprövad erfarenhet. Ett ersättningssystem som leder till en mångdubbling av antalet privat verksamma läkare med god och kontrollerbar kvalitet. Det är faktiskt så att sjukvårdens organisation angår dess patienter och dess personal, inte bara dem som arbetar på regeringskansliet.