I Läkartidningen 35/2008 (sidan 2347) pläderar kollegorna Dahm och Karlsson för att förskrivningen av långverkande starka opioider till artrospatienter ska öka. Tyvärr har de inte bifogat något vetenskapligt underlag för sina påståenden eller klargjort vilka riktlinjer de syftar på. Formuleringen »smärtfri« är vilseledande eftersom opioidbehandling vid artros enligt rådande evidensläge inte leder till smärtfrihet men väl till lindring under begränsad tid.

Författarna, som är erfarna smärtläkare, torde inte vara omedvetna om Läkemedelsverkets restriktiva rekommendationer från 2002 [1] och om SBUs avvaktande angående långtidseffekter, vilket påtalades i en artikel i Läkartidningen [2] och också bekräftades av SBU [3]. I samma artikel [2] anges också nyligen publicerade referenser som talar emot långtidsbehandling respektive varnar för potentiella risker. Man ska också vara medveten om att FDA 2005 gick ut med en varning sedan fentanylplåster orsakat 120 dödsfall i USA, vilket visat sig vara toppen av ett isberg. Den intresserade kan läsa mer i referens [4].
Inte heller den långverkande opioiden OxyContin går fri. Den är nu uppsatt på FDAs observationslista Adverse Events Reporting System (AERS) efter rapporter om »drug misuse, abuse and overdose«, vilket kan läsas på FDAs webbplats. Det som händer i USA brukar också hända i Europa, om än med några års fördröjning.

I nyligen utgivna europeiska riktlinjer för behandling av artros inom primärvården [5] finns buprenorfinplåster med bland rekommendationerna. Dessa riktlinjer har tagits fram med stöd av läkemedelsindustrin, och även här finns det anledning att granska bakgrundsmaterialet till rekommendationerna och att därefter ta ställning.
Mot denna samlade bakgrund borde författarna ha givit en mer nyanserad bild. Sannolikt finns det fördelar med långverkande stark opioid i stället för kortverkande svag dito vid artros, men samtidigt måste risken för biverkningar och felaktig användning beaktas. Det är därför viktigt att aktivt verka för att all sådan förskrivning sker under optimalt säkra betingelser så att behandlingen inte råkar i vanrykte.

Riskfaktorer finns angivna i Läkemedelsverkets rekommendationer och bör beaktas. Den enhet som initierar förskrivningen bör behålla ansvaret till dess en korrekt överremittering gjorts och mottagande enhet accepterat att ta över ansvaret. Full kontroll över förbrukningen är en självklarhet. Trots detta uppstår ibland problem med beroende som den enskilde läkaren inte kan bemästra, och därför bör det i varje upptagningsområde finnas en multidisciplinär expertgrupp som kan handlägga sådana fall. Det återstår sedan att påvisa positiva långtidseffekter.
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Författaren har haft uppdrag för Socialstyrelsen och Läkemedelsverket samt genomfört arvoderade utbildningar för Pfizer och Mundi-pharma.