Det är angeläget att lyfta fram förenande beståndsdelar av psykiatrisk teori och praktik. Det är därför inte svårt att hålla med Göran Isacsson (LT 39/2008, sidan 2708) om att psykiatriska behandlingar ska baseras på vetenskap, att terapi ska bygga på diagnos, att de svårast sjuka ska prioriteras och att vården ska vara kostnadseffektiv. Jag saknar dock två aspekter på vad som kan anses vara en gemensam plattform av kunskaper och erfarenheter.

Den ena är att den medicinska modellen ofta lämnar oss i sticket när det gäller att på bästa sätt hjälpa våra patienter. Även om psykiska symtom speglar någon form av dysfunktion i hjärnan misslyckas vi oftast med att fånga den. Trots omfattande undersökningar finner vi inte det somatiska underlaget till besvären. Det medicinska sjukdomsbegreppet måste därför kompletteras med ett psykosocialt sjukdomsbegrepp som gör det möjligt att förstå besvärens samband med patientens livssituation och personlighet. Inte ens exakt kunskap om vad som händer i hjärnan på lägsta molekylära nivå kan ersätta analysen av den enskilda människans upplevelser och beteende.
Det är svårt att förstå att Göran Isacsson inte vill erkänna psykiatrin som något förmer än en medicinsk specialitet. Utan att förhäva sig kan psykiatrin göra anspråk på att bidra med något väsentligt utöver den medicinska modellen.

När våra kolleger begär psykiatrisk konsultation är det för att det medicinska sjukdomsbegreppet visat sig otillräckligt. En somatisk utredning är ofta gjord innan patienten får psykiatrisk kontakt och har inte gett någon förklaring till besvären. Det som efterfrågas är en ny vinkling på patienters besvär som kan ge ny förståelse och erbjuda nya behandlingsstrategier.
Det är betecknande att kirurger (Lars Häggarth, LT 26–27/ 2008, sidan 1954) och allmänmedicinare (Christer Petersson, LT 32–33/2008, sidan 2187) ställer sig frågande till varför psykiatrin vill framstå som mer somatiskt orienterad än många av sina somatiska systerspecialiteter.
När på sin tid termen »psykisk sjukdom» byttes ut i författningarna mot »psykisk störning« var det för att framhäva den psykologiska och sociala aspekten vid sidan av den biomedicinska. Den till »psychiatry« alternativa beteckningen »psychological medicine« speglar samma strävan att komplettera det medicinska sjukdomsbegreppet.

Den andra aspekten jag saknar i beskrivningen av vad som bör förena oss är ett erkännande av psykoterapins betydelse. Jag har svårt att känna igen mig i Göran Isacssons beskrivning att vårdsökande »idag ibland möts mer av psykologiserande prat än av ade-kvat diagnostik och terapi«. Betydligt vanligare är det att höra att det inte finns tillräcklig tid för samtal. Om psykologiserandet innefattar den psykoterapi som bedrivs inom och utanför den psykiatriska vården rimmar det dåligt med SBUs systematiska litteraturgenomgångar av behandling av depressioner och ångestsyndrom.

Depressionsöversikten (SBU 2004:166) visar att flera slags psykoterapi (beteendeterapi, kognitiv terapi, kognitiv beteendeterapi, interpersonell terapi, parterapi, psykodynamisk terapi) är minst lika effektiva som antidepressiva läkemedel vid akutbehandling av lindriga och måttligt svåra depressioner. En gles fortsatt psykoterapeutisk kontakt minskar eller fördröjer återinsjuknanden, särskilt om akutbehandlingen med läkemedel eller psykoterapi inte resulterat i full symtomfrihet. Återfallsrisken efter avslutad behandling är lägre med kognitiv terapi än med läkemedel, medan underhållsbehandling är mer effektiv med läkemedel. God tillgång till psykiatrer och psykologer med utbildning i korttidspsykoterapier i primärvården har gett bättre resultat än rutinmässig behandling.

Översikten av ångestsyndrom (SBU 2005:171) visar att kognitiv beteendeterapi är effektiv mot paniksyndrom, generaliserad ångest, social fobi, specifika fobier, tvångssyndrom och posttraumatiskt stressyndrom. Effekten av psykoterapi är dessutom mer bestående än effekten av läkemedel, samtidigt som antidepressiva läkemedel i kombination med kognitiv beteendeterapi är effektivare än varje behandling för sig.

Liksom läkemedel påverkar olika psykoterapier ytterst hjärnan. Praktiskt viktigare än att uttala ett credo till denna truism är ändå att den psykologiska och sociala dimensionen av den mänskliga tillvaron riskerar att få otillräcklig uppmärksamhet i en ensidigt hjärnfokuserad psykiatri.
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.