Jan-Otto Ottosson och jag är eniga på plattformen av vad man kanske kunde kalla evidensbaserad medicin, men Ottosson (LT 41/2008, sidan 2861) saknar två aspekter i min replik.
En av dessa aspekter kanske kan tillgodoses genom att jag förtydligar mig (ytterligare): Psykoterapi har en given plats inom psykiatrin och med samma krav på evidens som all annan behandling. Sådana psykoterapiformer finns och utvecklas allt mer och är redan i dag oerhört värdefulla som komplement till farmaka vad gäller de svårast sjuka och som enda behandling i många, något enklare, fall.
Vad gäller den andra aspekten, som fick utgöra rubriken för Ottossons artikel, »Den medicinska modellen otillräcklig inom psykiatrin«, måste jag, något förundrad, konstatera att jag är oenig med Ottosson. Har detta möjligen sin grund i semantik? Lägger vi olika innebörd i begreppet »den medicinska modellen«? Ett biopsykosocialt synsätt är väl en självklarhet inom den medicinska modellen.
Den egentliga oenigheten tror jag består i att Ottosson tror att det är en dålig strategi för psykiatrin att lyfta fram det han håller för självklar sanning, att alla psykiska funktioner är aktivitet i hjärnan. Han tycks befara att om man lyfter fram denna sanning öppnar man Pandoras ask, och ut slipper en ensidigt hjärnfokuserad psykiatri där psykologiska och sociala dimensioner riskerar att få otillräcklig uppmärksamhet.
Jag däremot tror att det är en god strategi. Ett multifaktoriellt synsätt behöver nu inte längre vara fråga om vänskaplig eklektisk samvaro med »högt i tak« utan om en gemensam vetenskaplig grund att stå på.
Jag tror att det har stärkt psykoterapins anseende att man kunnat påvisa liknande effekter på hjärnan av psykoterapi som av farmaka. Jag tror att om psykiatrin håller sig inom den medicinska modellen kommer de psykiatriska patienternas lidande att tas på samma allvar som de som lider av »somatiska« sjukdomar, vilket ju inte är fallet i dag.
