Tillförsel av laktobaciller till människor i livsmedel för att »underlätta matsmältningsproceduren«, vaginalt för att »stärka immunförsvaret i underlivet« samt som kosttillägg för att »minska allergirisk« tycks vara i ropet dessa dagar. Frågan är dock om koncepten håller. Vilken forskning stödjer förespråkarna sig på? Eller är det klassiska »holistiska principer« för hälsofrämjande behandlingar med rötter i hälsokost-rörelsen och alternativmedicinens tassemarker som är pådrivande? Det nyvaknade intresset för probiotika syns ofta tillsammans med kommersiella krafter som rimligen ser en marknad i att bland annat produktutveckla filmjölk och andra syrade mejerivaror för ökad konsumtion och därmed göra dem mer lönsamma.

Laktobaciller har använts för att konservera och smaksätta mat så länge människosläktets vanor kan spåras bakåt i tiden. Men blir de speciellt hälsobringande på grund av att de marknadsförs som patenterade produkter efter det att de undersökts i, som jag menar, undermåliga vetenskapliga rapporter? Jag ser bekymrat på denna utveckling och vill peka på tre exempel där laktobaciller eller laktokocker ingår i koncept med tydlig hälsobringande vinkling [1-4].

1. Om tampongen Ellen har jag tidigare skrivit och påpekat den obefintliga dokumentationen av dess föregivna effekt att stärka immunförsvaret i underlivet samt att den på felaktiga premisser CE-märkts som medicinteknisk klass IIA-produkt [2]. När detta uppdagades och Marknadsdomstolen år 2005 vid vite förbjudit Ellen AB att marknadsföra produkten meddelar Ellen AB glatt att tampongen på grund av sin ofarlighet är en vanlig handelsvara som kan säljas utan CE-märkning. Nu återkommer dock Ellen AB med tampongen CE-märkt i klass III, vilket innebär att medicinska påståenden om Ellens tamponger får göras inom EUs samtliga marknader (pressmeddelande 2008-06-27 från Ellen AB). Här finns en märklig omvänd logik för marknadsföring där tampongen hela tiden säljs men regelverken används för producentens syfte att sälja denna verkningslösa och dyra produkt. CE-märkningens syfte är att stärka och skydda Europas medborgares ställning på marknaden.

2. Verum hälsofil marknadsförs sedan många år med hälsoargument; ett sådant argument är: »för att underlätta matsmältningsproceduren«. Detta argument tål dock inte att synas närmare i sömmarna. Den publicerade originalartikeln om Verum hälsofil-bakterien Lactococcus lactis samt publicerade uppföljningar fyller inte rimliga krav på dokumentation av någon form av effekt, än mindre som en karaktärisering av den aktuella bakteriens egenskaper in vitro eller in vivo [3]. Varför inte äta mejeriernas vanliga filmjölk i stället?

3. Så till frågan om kosttillägg för att minska allergirisk. I aktuella undersökningar studeras laktobacillers (L paracasei och L reuteri) förmåga att kolonisera tjocktarmen när de tillförs per os och, i samband med detta, en del allergi- och immunologiparametrar i blod [1, 4]. Det bör rimligen visas att de tillförda bakterierna koloniserar tunntarmen eller tjocktarmen. Det är dock rent allmänt svårt och resurs-krävande att visa detta. I studierna blundar forskarna helt enkelt för de metodologiska problem som deras studie-upplägg ger upphov till. I bägge fallen påstås att en egenskap hos de tillförda laktobacillstammarna (produktion av reuterin i L reuteri-fallet eller DNA-sekvensmönster i L paracasei-fallet) kan belägga att just de tillförda bakterierna koloniserat fecesflora. En närmare granskning av arbetena och bakomliggande referenser ger inte belägg för detta.
L paracasei används i osttillverkning och kan i det sammanhanget särskiljas från andra ostlaktobaciller med DNA-sekvensmönster (RAPD PCR). Problemet är emellertid att det inte är visat att metoden särskiljer per os tillförda L paracasei-stammar från andra humana (hundratals ännu inte välkaraktäriserade) laktobaciller i human feces. Motsvarande resonemang gäller för reuterinproduktion från Lreuteri. I inget av fallen har alltså författarna belägg för att de per os tillförda bakterierna verkligen koloniserat tjocktarmen.

I samtliga tre exempel ser jag ett mönster: laktobacillernas roll verkar vara att legitimera produkten som hälsobringande, inte att seriöst vara ett led i att ta fram nya fakta som kan ligga till grund för utprövning av behandlingsprinciper för behandling av bakteriell vaginos, »small bowel syndrome« och andra tarmlidanden eller allergier i småbarnsåldern. Det vore ju i och för sig fantastiskt om probiotika kunde ha en plats i sådan behandling. Men det kan inte accepteras att en uppgiven allmänt hälsobringande princip i kombination med felaktig tolkning av undersökningsresultat är grunden för marknadsföring av probiotika. Lika lite får aktuella regelverk för marknadsföring tolkas »som fan läser bibeln«.

Inte minst vid samarbete forskargrupper emellan måste man inse att »the devil is in the details« och vara noga med att vända på alla stenar i alla delar av ett projekt för att få belägg för att en idé har bärighet; annars kan för övrigt uppenbart välgjorda undersökningar bli helt ointressanta. Tyvärr stöds probiotikaundersökningar av stora forskningsfinansiärer (exempelvis Forskningsrådet FORMAS och livsmedelsindustrin) utan att dessa frågor verkar ha kommit upp till ytan.

Forskningsfinansiärerna har ett stort ansvar när det gäller att granska inkomna anslagsansökningar från alla vinklar. Värdet av produkter som innehåller »probiotika« bör utsättas för hård granskning innan dessa produkter erbjuds konsumenter på marknaden.
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.