Magnus Kwant och Karin Ganlöv kommenterar i LT 36/2008 (sidan 2435) en smärtskattningsstudie publicerad i Läkartidningen [1].

Syftet med studien var att undersöka smärtupplevelsen vid användning av adrenalininjektorer och inte den intramuskulära leveransen av adrenalin. Lägsta tänkbara smärta bör eftersträvas vid alla medicinska ingrepp. Detta är speciellt viktigt så att patienter med spruträdsla vågar injicera adrenalin i livshotande situationer. Resultatet av studien ska inte underskattas, särskilt som många barn är försedda med adrenalinpennor. Anapen var signifikant mindre smärtsam än EpiPen.

Viktigare är dock att autoinjektorn fungerar i akuta situationer. Som framgår av studien utlöste inte 2 av 20 EpiPen vid första försöket trots att försökspersonerna fick noggranna instruktioner av forskningssköterskan och träning omedelbart före injektionen. Detta kommenteras inte av Kwant och Ganlöv.
Anmärkningsvärt är att författarna i stället menar att EpiPens nuvarande admini-steringsteknik är avsedd att pressa ihop subkutis och på det sättet nå muskulaturen bättre – när anledningen till bytet av administreringsteknik 2003 [3] (från att pressa injektorn mot låret till att slå den hårt mot låret) i själva verket var att 67 rapporter inkommit till Läkemedelsverket om att EpiPen inte hade lösts ut. Att barn som väger 15 kg eller mer ska slå EpiPen hårt mot låret är också ett bevis för detta.