Det är med viss förvåning, som vi läser debattinlägget av Dahm och Karlsson (LT 35/ 2008, sidan 2347). I inlägget anges artros vara den vanligaste orsaken till värk i ryggen. Detta är inte i överensstämmelse med vad som sägs i SBU-rapport nr 145 »Ont i ryggen, ont i nacken«. I denna framgår att »Den vetenskapliga evidensen för vissa diagnoser är liten …« (sidan 329).
Oftast vet vi således inte vad som orsakar ryggsmärtan. Till detta kommer att sociala och psykologiska faktorer spelar stor roll. Med den verklighetsbeskrivning som kollegorna Dahm och Karlsson för fram riskerar vi att patienter med annan problematik än väldefinierad nociceptiv smärta behandlas med opioider.
Förutom osäkerhet vad gäller smärtans etiologi finns andra skäl att vara försiktig beträffande behandling med opioider. Behandlingseffekten på icke-cancerrelaterad smärta har varit motstridig och av diskutabelt bevisvärde i publicerade studier (SBU-rapport 171, sidan 264). Det har varit svårt att visa att behandlingen verkligen fungerar över tiden, och vi pratar ju här om en långvarig behandling.
Opioider ger upphov till frekventa och besvärande biverkningar olika slag. Dessutom finns risken för beroende.
Sammanfattningsvis anser vi att opioider, och då särskilt starka sådana, bör förskrivas endast till patienter med väl definierade nociceptiva smärttillstånd och svåra neuropatiska smärtor där specifik behandling inte leder till lindring.
