Det är lätt att hålla med Isacsson [1] om att det behövs en intellektuell reda inom psykiatrin. Alltför ofta och länge har var och en fått arbeta enligt eget skön inom psykiatrin. En välmenande eklekticism har varit den vanligaste diskursen, där simplistiska modeller, som till exempel stress–sårbarhetsmodel- len, givit legitimitet till att var och en fått definiera sitt arbetssätt. Denna modell har emellertid också avlösts av olika fundamentalistiska skolbildningar som alla haft en hämmande inverkan på psykiatrins utveckling vare sig de hetat psykodynamik, neuropsykiatri eller kognitivism. Alla dessa kunskapsområden har använts som ensidiga förklaringsmodeller av den komplexa människan med monopolistiska sanningsanspråk.

Så visst behöver vi en intellektuell reda i psykiatrin. Så långt har Isacsson rätt. Det tragiska i hans resonemang är emellertid oförmågan att se att det finns »något mer« i det psykiatriska kunskapsområdet än tillämpad neurovetenskap. Det är betecknande att kollegor i somatiska specialiteter reagerat mot denna reduktionistiska självbild [2, 3]. Medan sjukvården som helhet sakta men säkert utvecklas i en riktning där också psykologiska, sociala och inte minst etiska dimensioner räknas, håller psykiatrin på att »förlora sin själ« och utvecklas i en riktning mot en teknologiskt dominerad hjärnvetenskap.

När nobelpristagaren Eric Kandel utropade att »all mind events are brain events« [4] så kan det ses som startskottet för den nyreduktionistiska rörelsen inom psykiatrin. Det räckte nu med neurofysiologiska eller neurokemiska förklaringar till om inte allt, så i varje fall det mesta, inom psykiatrin. Depression var en hjärnsjukdom som berodde på störningar i signalsubstanserna. Vad depressionen handlade om eller hur den erfors av patienten var av försumbart intresse.
Denna utveckling påskyndades påskyndades starkt under 1990-talet, som utropades till »the decade of the brain« [5]. Det är oomtvistligt att den neurovetenskapliga kunskapsutvecklingen varit stark under senare år, inte minst inom hjärnavbildningsområdet (»brain imaging«). Vi kan idag visualisera mycket av det som sker i hjärnan då den arbetar. Det är däremot mera tveksamt om detta lett till banbrytande nya upptäckter som kommit patienterna tillgodo.
Jan-Otto Ottosson, som också ser den medicinska modellen som otillräcklig i psykiatrin [6], kommenterar också neurovetenskapens plats. Han påpekar att vi ofta misslyckas med att fånga någon form av dysfunktion i hjärnan vid psykiska symtom. Därför måste, enligt Ottosson, det medicinska sjukdomsbegreppet kompletteras med ett psykosocialt sjukdomsbegrepp. Jag delar helt denna slutsats, men kommer fram till den på andra grunder.

Människan är, som jag ser det, såväl en biologisk varelse som en meningsskapande person som lever i relationer till andra människor. Det är det senare som gör oss till människor och som i någon mening skiljer oss från andra biologiska varelser. I varje stund strävar vi, ensamma eller tillsammans med andra människor, efter att skapa mening i våra liv. Det är det som tankar och känslor vanligtvis handlar om. När vi drabbas av psykisk sjukdom, vad den nu än har för orsaksgrunder, så upphör inte denna mänskliga dimension.
Det är denna sida av sjukdomen som neurovetenskapen aldrig kommer åt och som gör psykiatrin till »något mer«. Inte därför att vi inte kunnat hitta förklaringen med tillgängliga medicinska metoder. Det finns därför en existentiell dimension av livet som kommer särskilt starkt till uttryck när psykisk sjukdom drabbar och som människor som vi möter i psykiatrin behöver få dela med professionella människor. Detta subjektperspektiv kan aldrig ersättas av neurovetenskapen.

Under alla tider har balansen mellan form och innehåll varierat i den västerländska idéhistorien. Psykiatrin är inte opåverkad av de kulturella svängningar som sker i samhället och i den intellektuella debatten; snarare är den som specialitet starkt influerad av sådana krafter. Detta är inget oönskat i sig, men det kräver förmåga till reflektion för att i någon mån kunna hantera sin samtid.

Psykiatrin har under lång tid varit upptagen med innehållsfrågor som ofta kan beskrivas som ideologiska och/eller fundamentalistiska. Detta har inte varit bra för patienterna. Nu har emellertid fokus förskjutits kraftfullt till förmån för formdimensionen, exempelvis genom betoning av diagnostik, utredning, skattningsskalor osv. Detta är en gynnsam utveckling om, men endast om, det sker utan att intresset för patientens livsvärld förloras. Två personer med samma poäng på en depressionsskala kan befinna sig i två diametralt olika livssituationer och därmed ha helt olika behandlingsbehov. Mötet med patienten och dennes livsvärld kan därför aldrig ersättas av psykiatriska teknologier av olika slag.

Vi behöver utveckla en psykiatri på två ben; en kunskapsbaserad och en värdebaserad psykiatri. I denna psykiatri har neurovetenskapen en viktig plats, men det är inte den enda kunskapskällan. Fundamentalistiska anspråk har alltid skadat psykiatrins utveckling. Det blir inte annorlunda om den så kan hänvisa till vetenskapliga framsteg av ena eller andra slaget.
Kunskaper från olika vetenskapsområden måste därför paras med en tydlig värdebaserad professionalitet där vi möter våra patienter som meningsskapande människor och inte som vandrande hjärnor. Där ligger fascinationen inför psykiatrin som arbetsfält.

*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.