En härva av förvanskningar

I Läkartidningen 44/2008 (sidorna 3142-4) har Robert Hahn fortsatt sin kampanj mot Vetenskap och Folkbildning (VoF), den kampanj som han i nr 39 (sidan 2720) föga sofistikerat lyfte in i tidningen genom en recension av antologin »Fakta eller fantasier«. Hahn låtsas att han är en objektiv bedömare, men i själva verket ligger han sedan flera år i konflikt med VoF.

Bakgrunden är att Hahn i flera böcker framfört medicinska påståenden som han uppger kommer från »den helige ande«. Emellertid är många av dessa påståenden medicinskt felaktiga. Baksidestexten på Hahns böcker hänvisar till hans tjänst som professor i ett medicinskt ämne, och i böckerna talar han ofta om sin verksamhet som forskare, och framhåller ibland en koppling mellan yrkesrollen och budskapen från andevärlden. Eftersom flera av den helige andes besked i medicinska frågor är både potentiellt farliga och skuldbeläggande må det vara tillåtet att fråga om Hahns fritidssysselsättning är förenlig med hans yrkesroll. Detta är innebörden i den kritik som riktats mot Hahn [1].

Det lönar sig inte mycket att klaga över Hahns omdömen om boken »Fakta eller fantasier«, men han har spridit flera sakfel som bör rättas till. De grövsta felen rör Sven Ove Hansson och korrigeras i en separat replik. Bland övriga fel kan nämnas till exempel:
Hahn fortsätter att tillskriva Dan Larhammar åsikter om alternativmedicin som denne inte hyser.
Hahn skriver: »VoF jämställer nämligen trosuppfattningar med pseudovetenskap, alltså med fusk.« Nej, VoF jämställer ingalunda trosuppfattningar med pseudovetenskap [2]. Pseudovetenskap och fusk är för övrigt inte samma sak.
Hahn titulerar Larhammar »VoFs talesman i medicinska frågor« upprepade gånger. Titeln har Hahn hittat på.
Hahns behandling av Larhammars kritik mot Sanna Ehdin är en riktig härva av förvanskningar, varav flera påtalades redan i mitt förra inlägg. Larhammars kritik, liksom en omfattande debatt mellan Larhammar och Ehdin, finns sedan länge tillgänglig på nätet [3]. Var och en kan därför avgöra om Hahn har rätt när han kallar Larhammars text »ett grovt personan-grepp«, om Hahn korrekt beskriver vad Larhammar sagt eller inte sagt om att ha en helhetssyn, om Hahn rättvisande återger Ehdins åsikter i diverse medicinska frågor, med mera.

De nämnda förvanskningarna, liksom många andra, kan enkelt avslöjas genom att man kontrollerar källan. Varför Hahn ändå tar risken att sprida dem framstår som ett mysterium.