Artikeln som Tommy Ringart kritiserar är inte ett angrepp på Merck & Co utan en genomgång av det, relativt sett, stora antalet artiklar som publicerats under året där oegentligheter i läkemedelsföretagens hantering av sin kliniska forskning presenterats.
Syftet med genomgången är inte att diskutera skuldfrågan i enskilda fall utan att redovisa hur de publicerade uppgifterna sammantaget har påverkat uppfattningen kring företagssponsrad forskning hos ett antal svenska experter samt svara på frågan hur man som enskild kliniker ska hantera resultat i kliniska studier i ljuset av dessa uppgifter.
Merck & Co förekommer visserligen mer frekvent än andra företag i artikeln, men det beror på att flera artiklar rörande Mercks agerande har publicerats under året. Dessa har tidigare beskrivits separat i Läkartidningen, där Merck har kunnat kommentera uppgifterna varje gång.
Det Tommy Ringart är upprörd över nu är att företaget inte fick möjlighet att upprepa dessa kommentarer i den aktuella artikeln.
Jag har svårt att förstå den synpunkten. Artikeln i Läkartidningen undersöker vilken övergripande effekt ett antal publiceringar av misstänkta oegentligheter i företagssponsrad klinisk forskning har haft. Alla utpekade företag har haft möjlighet att kommunicera sin bild och sina eventuella belägg för att den framförda misstanken inte är korrekt.
När det gäller Merck & Co har de dessutom haft möjligheten att kommunicera direkt till Läkartidningens läsare vid flera tillfällen under året. Den känsla av sänkt trovärdighet för företagssponsrade kliniska studier som de intervjuade experterna ger uttryck för i artikeln är en totaleffekt av både publiceringarna och läkemedelsföretagens och andras kommentarer och invändningar.
Anledningen till att Tommy Ringart och Merck & Co upplever att jag, Läkartidningen, och i förlängningen även de intervjuade experterna, bortser ifrån Mercks argument för sin oskuld menar jag främst står att finna i bristen på tyngd och trovärdighet i deras argument.
Det är här inte möjligt att i detalj genomlysa Mercks argumentation, men det går att peka på några uppenbara svagheter i Tommy Ringarts resonemang.
Spökskriverier – trots intern dokumentation som tyder på att 16 av 20 Vioxx-artiklar är spökskrivna har Merck inte kunnat visa upp ett enda dokument som motsäger detta. I stället lyfter man fram några anonyma anklagade läkares nekanden som sina bästa bevis.
Manipulation av data – ingen expert som jag har talat med förstår hur Merck kunde gå ifrån en korrekt statistisk analys som visade en överdödlighet av Vioxx till en mindre lämplig analys som minimerade skillnaderna. Tommy Ringart talar om starka vetenskapliga bevis för att Mercks agerande var riktigt, men ingen utanför Merck tycks förstå hur de menar.
Marknadsföringsstudie – att läkemedelsmyndigheter och etiska kommittéer godkände Advantage-studien bevisar inte på något sätt att Merck inte hade ett annat syfte med studien än vad de redovisade till myndigheterna. De interna dokument som tydligt visar ett marknadsföringssyfte har företaget inte kunnat förklara.
Vem man litar på handlar till sist om vems agerande och argument som man uppfattar som mest trovärdigt. Jag överlåter till läsarna av Läkartidningen att själva ta del av den dokumentation som finns tillgänglig och bilda sig en uppfattning i frågan.
