I Läkartidningen 26–27/ 2008 (sidorna 1956-7) skriver professor Anders Wallin, överläkare vid neuropsykiatriska kliniken, Sahlgrenska Universitetssjukhuset, Mölndal, och kollegor om ett stort kunskapsfält: kognitiv medicin. De lyfter fram den stora grupp av tillstånd som har en kognitiv nedsättning som grundläggande – men i otillräcklig grad identifierad – faktor. Som pediatrer/neuropedia-trer vill vi instämma i att detta viktiga kunskaps- och kompetensområde behöver tydliggöras och att det omfattar olika medicinska specialiteter – i nära samverkan med neuropsykologin.

Inom neuropediatriken har många tillstånd, precis som Parkinsons sjukdom inom vuxenneurologin, länge betraktats som dominerade av motorisk problematik. Cerebral pares är ett sådant exempel. I den senaste klassifikationen av cerebral pares breddas dock definitionen och de associerade kognitiva svårigheterna lyfts fram. Andra exempel från neuropediatriken där samtidig kognitiv funktionsnedsättning mycket ofta förekommer är hydrocefalus med eller utan samtidigt ryggmärgsbråck, epilepsi och de komplexa neurometabola sjukdomarna.

Barn med kognitiva funktions- nedsättningar som autismspektrumtillstånd, uppmärksamhetsstörningar (ADHD) och utvecklingsstörning – som i hög utsträckning är associerad med också andra kognitiva svårigheter – handläggs inom såväl barnpsykiatri/neuropsykiatri som barnmedicin/neuropediatrik.
Kunskapsfältet har expanderat under de senaste årtiondena, och en ökad integrering mellan pediatrik, barnpsykiatri och habilitering är motiverad.

I målbeskrivningen för specialistutbildningen i barnneurologi har man skrivit att det krävs ingående kännedom och erfarenhet av normal psykomotorisk utveckling och om kognitiva funktionsnedsättningar. En formaliserad utbildning inom området borde ingå i subspecialistutbildningen i neuropediatrik och vara ett komplement i pediatrikutbildningen – och kanske också ingå i utbildningen till barn- och ungdomspsykiater.

Kognitiv medicin så som den skissas av Wallin och kollegor när det gäller vuxenmedicin – och i vårt fall kognitiv pediatrik – borde kunna bidra till att gränserna mellan utvecklingsneurologin i pediatriken och barnneuropsykiatrin blir mindre skarpa och att samarbete och kunskapsutveckling befrämjas. Patientgrupperna skulle vinna på det!