Under årens lopp har undertecknad träffat många patienter med funktionella syndrom, eller som de ibland kallas: »kultursjukdomar«. Dessa syndrom ger alltså en hel rad symtom, som inte alltid kommer fram om man inte specifikt frågar efter dem [1, 2].
Exempel på sådana symtom är muskelspänningar i nacke/axlar, generaliserade värksyndrom, icke-kardiell bröstsmärta och bruxism. Vidare måste man bedöma om det föreligger olika autonoma dysfunktioner, som exempelvis dysfunktionell andning, torr mun eller torra ögon, metallsmak, palpitationer, vasoregulatorisk asteni och colon irritabile.
Slutligen frågar man efter hyperreaktiva besvär, såsom sensorisk hyperreaktivitet (doftkänslighet, hosta/hark-lingar) [3, 4], ljudkänslighet och ljuskänslighet. Detta senare uppfattas av många patienter som elkänslighet/elallergi [5-7].

Att stress eller brist på vila spelar en roll torde alla vara överens om. Läser man arbeten inom stressforskning står det klart att tre faktorer framstår som mycket viktiga:
• brist på återhämtning
• aktivering av HPA-axeln (hypotalamus–hypofys–binjure)
• låggradig hyperventilation, medförande låggradig hypokapni och därav ökad neuronal excitabilitet (hy-perreaktivitet).

Dessa tre faktorer samverkar intimt. De förklarar mycket väl de autonoma dysfunktioner och hyperreaktiva tillstånd man ser vid dysfunktionella tillstånd. I sammanhanget förtjänar att nämnas att mental stress under repetitivt arbete ökar behovet av återhämtning [8].
Undertecknad arbetar dels inom sluten vård (invärtes medicin), men också på klinikens allergimottagning. Många patienter kommer till oss under frågeställningen astma eller oklar dyspné. Förvånansvärt många (minst hälften) visar sig ha funktionell andningsrubbning.
När man väl fattat misstanke om funktionella besvär måste man som nämndes inledningsvis gå vidare och fråga om andra dysfunktionella symtom. Man kan då ha nytta av att följa ett visst schema, se Tabell I. Efter anamnes utförs en spirometri, och väldigt ofta uppvisar flöde–volymkurvan en ojämnhet som av många har kallats »tekniska svårigheter«, men som de facto speglar en dysfunktionell andning; andningsmusklerna arbetar dysfunktionellt, se Figur 1.

När man så övertygat sig om att det rör sig om funktionella besvär kommer den pedagogiska uppgiften – hur förklara för patienten att det ej är organiskt utan »stressrelaterat«? Det är bra att börja med att upplysa att man inte funnit några hållpunkter för organisk sjukdom.
Sedan får man försöka förklara för patienten att det är dennes höga ambitionsnivå, önskan att vara till lags, vilja att vara duktig osv, som leder till att han eller hon ej unnar sig den vila eller återhämtning som kroppen behöver. Patienten måste lyssna till kroppens varningssignaler, låta kroppen varva ner emellanåt.

Det mest olämpliga man kan säga är att det är »psykiskt/psykogent«. Även om det område vi nu diskuterar kallas för psykosomatik, är det ju ingen psykisk sjukdom det handlar om. Använder man det ordet blir patienten mycket sårad. Han/hon försöker ju bara att göra sitt bästa. Ambitionsnivån är för hög. Man lyssnar inte tillräckligt till kroppens varningssignaler, eller förstår inte att tolka dem rätt.

När patienten förstår att det varken är organiskt eller »psykiskt« utan relaterat till en för hög ambitionsnivå, för lite återhämtning och den stress det ger (HPA-axeln och hyperventilation), gäller det att finna lämpliga terapier. På min mottagning är det ofta indicerat med andningsgymnastik [9], men även traditionell sjukgymnastik är ibland aktuell.
Några patienter remitteras till kognitiv beteendeterapi. Patienten behöver en terapi som hjälper honom/henne att varva ner, lyssna till kroppens signaler, finna nya, rationella strategier (»coping«). Vid huvudvärk och hjärtklappning kan metoprolol ha en mycket god effekt.
Det är viktigt att fånga upp dessa patienter tidigt, eftersom de annars utsätts för onödigt lidande, söker nya läkare och utsätts för onödiga utredningar.
*
Potentiella bindningar eller jävs­förhållanden: Inga uppgivna.


Om tabellen är svårläst hänvisar vi till nedladdningsbar pdf (högst upp eller längst ner på denna sida).





Figur 1. Överst flöde-volym-kurva från en patient med dysfunktionell andning, underst »normal«. Blå kurva: patientens flöde, grön kurva visar förväntat utfall. Y-axeln visar flödet i l/s. X-axeln visar volym ut- eller inandad luft. Ovanför x-axeln ses expirationen, under ses inspirationen. Dysfunktionaliteten i andningsmusklerna ger en ojämn andningsrörelse, som syns som ojämnheter (”vågighet”) i kurvan på såväl expirium som inspirium.