Så här säger Ann Lagerström och Ted Harris i sin bok »Konsten att leva innerligt« om Sören Kierkegaards tankar: »För alla dessa existentiella frågor, enkla och svåra, finns inga bevis. Här är ditt svar lika mycket värt som någon annans. Han är arg på dem som i namn av sitt ämbete, eller i skydd av en påstådd objektivitet, eller av ren och skär maktfullkomlighet, anser sig ha rätten till sanningen om det obevisade.«
I samma anda skriver Karin Johannisson i Läkartidningen 44/2008 (sidorna 3129-32): »Och här står envist två sjukdomsbegrepp mot varandra: den medicinska vetenskapens distinkta och den medicinska erfarenhetens mångtydiga, som innebär att sjukdom faller sönder i en livsberättelse som formar kroppens erfarenheter. Ser man dessa två sjukdomsbegrepp som två separata världar, riskerar man att inte se något alls.«
Min erfarenhet efter mer än 40 års läkarverksamhet är att den medicinska vetenskapens distinkta sanningar förändras över tid. Så även det som sägs vara evidensbaserat.
Min fråga är: Förstår inte förespråkarna för den medicinska vetenskapen att deras vetskap endast är en del av »sanningen«? Kanske 25 procent? Förstår de inte att en sjuk människa vill träffa en läkare som både förstår och är intresserad av vad patienten tror? Vad han längtar efter? Och även har läst vilka statistiska möjligheter det finns för läkning?
Eller förstår inte vetenskapens företrädare vad de stora tänkarna, här Sören Kierkegaard, Ted Harris och Karin Johannisson, menar? Eller vill de inte delta i en djupare förståelse av sjukdomens väsen, utan stannar lite enfaldigt i det som är evidensbaserat?
