Om inte det högra ögat hade irriterat och skavt så mycket hade Stockholmsresan varit fantastisk. Hela familjen var denna varma sommardag på utflykt på Djurgården. Anders och de större barnen sparkade boll. Själv satt hon i halvskuggan med den minsta sovande i vagnen intill. Biografin över Sara Lidman skulle hon gärna ha läst i en stund, men ögat hindrade. Skönt att hon remitterats för operation. Besvären från ögat hade förvärrats mycket sista månaden. Det var ju faktiskt tio år sedan näthinneoperationen gjordes. Den ena plomben togs bort redan året efter. ­Sista året hade kvarvarande plomb och cerklage gett en del obehag. Dem skulle hon uthärda, hade hon fått besked om. Ju längre desto bättre, för att inte näthinnan skulle lossna igen.

Plötsligt smärtade ögat intensivt. Blod rann nedför kinden. Med flera pappersnäsdukar mot ögat väntade hon i taxin medan Anders stuvade in matsäckskorg, filtar, barn och barnvagn. På S:t Eriks ögonsjukhus meddelade jourhavande ögonläkare att bindhinnan hade nötts sönder inifrån, att plomben och cerklaget borde opereras bort snarast. Tyvärr kunde man inte göra det här och nu eftersom hemortslandstinget inte skulle betala för en sådan operation. Hjälp fick hon söka hemma.
Att fortsätta semestervistelsen var otänkbart med ett blödande, värkande öga. Kvällen på Gröna Lund ställdes in. En besviken barnaskara, en plågad mor och en trött far tog tåget hem.
Väl hemma försökte hon få hjälp för sina plågor. Hon ringde till hemortskliniken där man hänvisade henne till regionkliniken. En remiss hade redan skickats dit. Men hon hade ju fått besked att väntetiden var en månad. Kunde det inte bli tidigare, nu när allt blivit mycket värre? Hon ringde till regionkliniken med sin undran. Nej, resurser för detta fanns inte på sommaren.

Smärtorna och blödningen från ögat var plågsamma. Om någon fick se hur illa det var skulle väl något hända. Hon åkte till ögonkliniken hemma, fast besluten att inte åka därifrån förrän hon fått hjälp. I väntrummet utanför undersökningsrummet hörde hon hur mottagningssköterskan konsulterade jourhavande om hennes fall. Ögonläkaren fick hon inte träffa. Sköterskan gav besked.
Här på hemortskliniken fanns ingen som kunde operera henne, men jourhavande läkare skulle kontakta regionkliniken för att tidigarelägga hennes operation.
Hon blev tvungen att bege sig hem med sina plågor. Snart kom ett nytt skriftligt besked från regionkliniken med nekande innehåll: »tyvärr neddragningar till sommarnivå … beklagar«.

Sommaren gick mot sitt slut. Obehagen från ögat fortsatte. I mitten av augusti orkade hon inte längre sköta babyn och ta hand om de större barnen. Hon blev sjukskriven. Anders fick ta ledigt från jobbet och sköta hemmet. En plågsam väntans tid innan hon äntligen skulle infinna sig på regionsjukhuset.
Den sjätte september, sex veckor efter Stockholmsresan, sövdes hon.
»CKC65: avlägsnande av plomb hö öga, CKC75: avlägsnande av cerclage hö öga. ­Cerclaget och plomben hade eroderat konjunktivan från klockan åtta till elva och avlägsnas. Även m. rectus lateralis är söndereroderad. Den proximala muskeldelen återfinns i ärrvävnaden och kan sys mot fästet.«
När jag träffade denna unga trebarnsmor var min omedelbara reaktion att så illa får inte en patient bli behandlad. Ett relativt enkelt, kort operativt ingrepp som skulle ha gjorts långt tidigare.
Jag frågade mig: Ska jag anmäla detta till Socialstyrelsen eller HSAN? Jag valde att skriva en incidentrapport till de berörda klinikerna.
Det har också väckt en del andra frågor hos mig. En akut sjuk människa söker hjälp och får det inte, först med hänvisning till ekonomiska transaktioner mellan landstingen, sedan att kompetens saknas och vid senare tillfälle att resurser saknas.
Detta strider mot de etiska regler som ska styra vårt handlande. Är det så att läkare använder argument om bristande resurser för att slippa ta sitt ansvar? Bör man inte i så fall var gång detta sker göra en anmälan till Socialstyrelsen? Brister det i kompetens? I detta fall borde patienten ha fått hjälp långt tidigare vid någon av de kliniker som hon vänt sig till.

Utvecklingen inom sjukvården har lett till att kliniska verksamheter i allt mindre omfattning styrs av läkare. Läkarnas inflytande över ledning och utveckling av den medicinska verksamheten har minskat. Vem har då ansvaret för att den samlade medicinska kompetensen är tillräcklig? Den medicinskt ledningsansvarige doktorn som inte har några befogenheter?
Om läkarna gömmer sig bakom bristfällig ledning och organisation och bristande resurser – hur ska det då gå för våra patienter?