Under de senaste 10–15 åren har ett stort antal såväl sekundär- som primärpreventiva statinstudier publicerats. Resultaten talar entydigt för att ett förhöjt LDL-kolesterol- värde ökar risken för hjärtinfarkt; ju lägre LDL-kolesterol under behandling, desto färre kardiovaskulära komplikationer [1].
Welin och Peterson ifrågasätter varför man ska behandla subjektivt »friska« individer med »normalt LDL-kole-sterol« under 3,4 mmol/l.
Detta värde speglar inte nödvändigtvis vad som är fysiologiskt normalt. Vid riskprevention strävar vi efter att sänka LDL-kolesterol till värden under 2,5 eller till och med under 2 mmol/l. Personerna i JUPITER-studien var i genomsnitt 66 år; 38 procent var kvinnor. Medelvärdet för LDL-kolesterol vid studiens start var 2,8 mmol/l. De hade ett lätt förhöjt hsCRP, en markör bl a för pågående ateroklerotiskt betingad inflammation i kärlen, samt även en eller vanligen flera kända riskfaktorer såsom behandlat blodtryck, rökning eller måttlig till kraftig övervikt, och cirka 40 procent hade metabolt syndrom, ett förstadium till diabetes. Hälften av individerna hade även en medelhög risk, över 10 procent enligt Framinghams riskskala. Dessutom vet man från andra studier att ateroskleros och plack förekommer hos mer än 80 procent i denna åldersgrupp [2].

JUPITER-studien visade att rosuvastatin 20 mg halverade LDL-kolesterolvärdet till ca 1,4 mmol/l och att risken för hjärtinfarkt, stroke, instabil angina, hjärtoperationer och död av kardiovaskulära orsaker minskade med ca 50 procent. Den placebobehandlade gruppen insjuknade snarare tidigare och i högre frekvens än förväntat. Rosuvastatin-behandlingen började minska denna risk redan efter ett halvt år, och behandlingseffekten syntes så pass starkt signifikant redan efter 1,9 år att säkerhetskommittén och styrkommittén, helt enligt förutbestämda och publicerade regler, rekommenderade AstraZeneca att avbryta studien av etiska skäl. Cirka hälften av individerna (de som först randomiserades) hade då deltagit i studien i upp till fem år (maximum).

Den absoluta riskreduktionen var 2,8–1,6 = 1,2 procent (inte 0,6 procent som anges av Welin och Peterson). NNT (number needed to treat) omräknat till fyra respektive fem år, enligt konventioner [2], för att kunna jämföra olika behandlingsresultat, var då 31 respektive 25 för att undvika en primär händelse. Dessa data är de starkaste som publicerats av tidigare s k primärpreventiva studier.
Risken att drabbas av diabetes enligt läkarnas bedömning ökade signifikant, mycket sannolikt kopplat till en marginell HbA1c-ökning. Däremot syntes ingen ökning i fasteglukos eller i glukosutsöndring i urinen. Dessutom, vilket är synnerligen viktigt att påpeka, halverades de behandlade patienternas LDL-kolesterolvärden. Det torde innebära att behandlingen då redan uppnått de målvärden, klart under 2 mmol/l, som nu prioriteras i majoriteten av internationella och nationella riktlinjer för behandling av diabetespatienter.

Med dessa exempel vill AstraZeneca bidra med viktig medicinsk information som nu kommer att granskas av nationella och internationella myndigheter, vilka kan dra rimliga slutsatser om hur man bör föra denna nya kunskap om behandling av riskindivider vidare inom hälso- och sjukvården. Klart är att vi fortfarande ska prioritera utredning och behandling av de patienter som har högst risk, dvs prioritera sekundärprevention. Värdet av effektiv lipidsänkning är tydligast i en högriskgrupp, och vår åsikt är att patienter med uttalad kardiovaskulär risk tidigt bör få tillgång till kraftfull behandling.

Läs även
Vid JUPITER! Sjukdomsmångleri!