Ordföranden för Karolinska institutets styrelse för utbildning, professor Jan-Olov Höög, besvarar docent David Clintons inlägg om psykoterapeututbildningen vid KI (LT 48–49/2008, sidorna 3566-7) genom att kortfattat framhålla att det inte längre är försvarbart att ha två inriktningar vid psykoterapeututbildningen av »… organisatoriska, ekonomiska och praktiska skäl« och att »… det råder brist på terapeuter med KBT-inriktning och att utbildning med psykodynamisk inriktning redan finns idag, bland annat på Stockholms universitet«.
KIs beslut grundar sig på en skrivelse undertecknad av prefekten för institutionen för klinisk neurovetenskap, Martin Ingvar, och sektionschefen vid samma institution, tillika verksamhetschefen för Centrum för psykiatriforskning, Johan Franck. Skrivelsens innehåll har David Clinton i stort refererat i sin artikel. Skrivelsen är daterad den 11juni 2008. Utbildningsstyrelsen fattade sitt beslut den 19 juni 2008, dvs sex arbetsdagar senare. Beslutet hölls sedan hemligt i drygt två månader (!), varefter det muntligen meddelades programdirektorn, som alltså är den som är ansvarig för psykoterapeututbildningen vid KI. Studentrepresentanten i utbildningsstyrelsen fick skrivelsen tre dagar före mötet.
Ingen i utbildningsstyrelsen besitter psykoterapeutisk kompetens vare sig i praktiken eller som forskare. Detta gäller även för skrivelsens avsändare. Det var alltså fullständigt omöjligt för utbildningsstyrelsens ledamöter att på denna korta tid sätta sig in i underlaget för beslutet och konsekvenserna av detsamma. Utbildningsstyrelsen har blivit utsatt för en ideologiskt färgad kupp!
Argumenten gällande organisation och praktiska skäl är direkt felaktiga eftersom det har fungerat bra och till och med allt bättre med de två inriktningarna sedan starten hösten 2007. Både kursledning och studenter är relativt nöjda, och allt skulle kunna fungera ännu mycket bättre om inte KI hela tiden bidrog till att hindra utvecklingen och skapa konflikter inom utbildningen! Det ekonomiska argumentet är också missvisande eftersom den nya utbildningen kommer att bli mycket dyrare för KI än den befintliga.
Det sista argumentet, angående redan befintliga psykodynamiska utbildningar, är att tänja på sanningen. Den befintliga KI/PI-utbildningen, som alltså försvinner i och med KIs beslut, har varit den enda utbildningen i Stockholm med psykodynamisk inriktning för behandling av vuxna som Högskoleverket (HSV) godkände i sin utvärdering 2007. Nyligen godkändes ytterligare två med psykodynamisk och en med KBT- inriktning i Stockholm vid HSVs uppföljning. Dessa tre utbildningar drivs privat och innebär höga kostnader för de studerande. Den nämnda utbildningen vid Stockholms universitet är inte utvärderad eftersom den startade först 2007.
Den utbildningen, som Jan-Olov Höög hänvisar till, har precis en sådan struktur som KI avfärdar, dvs med två inriktningar. Den psykodynamiska grenen tar in 16 studenter per år och KBT-grenen tar in 20 studenter per år, alltså långt mer än de totalt 16 platser som KI ställer till förfogande. Det är ynkligt av KI att, istället för att tillskjuta mer resurser till psykoterapeututbildningen, förstöra den kvalitetssäkrade befintliga utbildningen. Misstanken uppstår att KI egentligen inte vill ha någon psykoterapeututbildning alls utan i stället vill ersätta den med tex en utbildning i »evidensbaserade psykologiska behandlings-metoder«.
Utbildningsstyrelsens ohederlighet solkar KIs namn och rykte. Smittorisken är uppenbar eftersom utbildningsstyrelsen beslutar om alla utbildningar på KI.
Enda sättet att återupprätta förtroendet och ta sitt samhällsansvar vore att ändra beslutet och låta psykoterapeututbildningen fortsätta med två inriktningar och dessutom helst ge hela utbildningen ökade resurser!
