Johan, 73 år, har alltsedan ungdomen regelbundet tränat och tävlat iskidåkning, löpning och cykling i stort veckans alla dagar året runt. Han har följt olika vetenskapliga råd, ätit en balanserad kost, behållit vikten, aldrig rökt, varit måttlig med alkohol – och så händer det vi tror inte ska hända.

Johan har fört träningsdagbok där han lagt in information om »hur det kändes« under träningspasset. Från att alltid känt sig medicinskt frisk även vid mycket hårda tävlingar fick han i början av 2007 känningar av oväntad trötthet efter 6 km löpning men inga bröstsmärtor eller andra subjektiva besvär. Han måste gå någon minut innan han kunde börja springa igen. Vid Veteranmästerskapen på långdistans ett halvår senare fick han förnyade trötthetsproblem utan bröstsmärtor och tvingades gå.
Han sökte läkare. De enades om att det kunde bero på åldern att »han inte kunde springa så bra som han skulle vilja«. Däremot fick han inte samma trötthetskänslor vid skidåkning och orientering, men han presterade klart sämre än förväntat.
Under löpturerna på våren 2008 fortsatte besvären med oväntad trötthet, men fortfarande inga bröstsmärtor eller andra besvär.

I träningsdagboken noterade han tiden från starten tills besvären kom (=Tc). Med utgångspunkt från den första gången han hade dessa besvär av trötthet (dag 0) framgår klart att utvecklingen går mot tiden »noll« (Figur 1). När latenstiden på hösten var nere på några minuter var det dags att söka specialisthjälp. Han genomförde ett arbets-EKG utan anmärkningsvärda subjektiva besvär, men provet visade sedvanliga myokardiella hypoxitecken. Påföljande kranskärlsröntgen visade kraftig ateroskleros med totalstopp i flera kärl. Två dagar senare genomfördes ballongsprängning och stentinläggning.

Fysiologisk erfarenhet säger att vanliga motionärer väljer i stort samma »känsla av ansträngning« (enligt den s k Borgskalan) från dag till dag vid en viss motionsform. Vid samma »Borgvärde« är belastningen på cirkulationen (maximal syreupptagning) möjligen lite högre vid längdskidåkning än vid cykling eller löpning på grund av den större engagerade muskelmassan vid skidåkning. Den lokala belastningen på och trötthetskänslan i en viss muskelgrupp blir därmed något lägre vid skidåkning. Av motsvarande anledning är känslan av ansträngning vid given belastning av maximal syreupptagning högre vid cykling än vid löpning.
Men dessa fysiologiska fakta förklarar inte Johans skilda erfarenheter. Hans besvär av trötthet kom i stort sett bara vid kontinuerlig löpning på hårt underlag men inte vid orientering och skidåkning, som har moment av återhämtning vid kartläsning respektive i utförsbackar. Men prestationen i de senare grenarna var sämre än förväntat! Några skillnader i förberedelserna inför träningen i de olika motionsformerna kan han inte påminna sig.

Vilka slutsatser kan dras?
1. En regelbundet motionerande och tävlande idrottare kan ha en allvarlig kranskärlsproblematik, utan subjektiva besvär, som yttrar sig endast som sämre arbetsförmåga i intermittenta motionsformer. Däremot kan man ha ordentliga besvär av trötthet vid kontinuerligt arbete (sedvanlig motionslöpning), som tvingar till reducerad fysisk aktivitet. En upplevd försämrad prestation vid tex skidåkning och orientering kan givetvis diskuteras som trovärdig anamnestisk uppgift, men är det något som erfarna motionärer känner till så är det status på den egna prestationsförmågan och hur det bör kännas vid träning och tävling – en uppgift som bör frågas efter vid en konsultation.
2. Vilka kliniskt fysiologiska skillnader finns mellan cykling/skidåkning och löpning? För hjärtat kan det väl inte spela någon roll om den höga minutvolymen är till för att försörja muskulaturen vid löpning eller cykling? Om något är ju det arteriella blodtrycket lite högre vid cykling. Jag har flera gånger fått förfrågningar från idrottare som säger att de får arytmier vid löpning men inte vid cykling. Detta blir ett problem när man utreder med arbets-EKG på ergometercykel.
3. Efter operationen har Johan diskuterat sina erfarenheter med ett tiotal motionskolleger. Många anger att de haft försämrad prestationsförmåga vid träning och tävling som enda medicinska problem men inga bröstsmärtor eller andra subjektiva problem. Många kan ha sökt förklaring i »dålig kondition« (!) trots regelbunden träning. Själv fick Johan förklaringen »näringsbrist« vid ett läkarbesök.

Det finns uppenbarligen en stor grupp, främst äldre idrottare, som utgör en riskgrupp för plötslig hjärtdöd trots att de har en hälsosam livsstil. Oväntad försämrad prestationsförmåga och trötthet är enda kliniska tecken. Erfarenheten talar tyvärr i den riktningen. Av och till får vi oväntade dödsbud om personer som kan ha tillhört denna kategori.

Med utgångspunkt i sina egna erfarenheter rekommenderar Johan sina motionskolleger att föra träningsdagbok där alla typer av besvär registreras. Vid sjunkande subjektiv prestationsförmåga och trötthet utan trovärdig förklaring bör man söka hälsovården för adekvat utredning.
Slutsatsen är att i gruppen regelbundna motionärer kan sänkt upplevt fysisk prestationsförmåga och trötthet utan trolig förklaring vara tecken på insufficient kardiell funktionsförmåga.
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.


Figur 1. Tid från start av motionspasset till besvär, så att patienten måste stanna (Tc), från första dagen (dag 0) då besvären uppträdde.




Det tycks kunna finnas en stor grupp, främst äldre idrottare, som utgör en riskgrupp för plötslig hjärtdöd trots hälsosam livsstil.