I debatten om hur Sverige ska återta en internationell topplacering inom den kliniska forskningen glöms alltför ofta den enskilda individen bort. Det är oerhört viktigt att regeringens mål om att 1 procent av BNP investeras i forskning uppfylls, men samtidigt måste vi fråga oss vad som gör att en så stor del av de forskarintresserade läkarna avstår från att välja en akademisk karriär.
Enligt regeringens utredning om den kliniska forskningen har antalet individer med läkarexamen som för första gången är aktiva inom medicinsk fakultet minskat från 305 till 205 mellan 1996 och 2006. För att akademin ska lyckas attrahera fler läkare krävs att den kliniska forskningen blir attraktiv för de yngre läkarna.

Sylfs ST-enkät 2008, som besvarades av över 2000 yngre läkare, visar att nästan hälften av de ST-läkare som inte forskar har intresse av att forska. Detta är en utmärkt förutsättning för att Sverige ska lyckas återta en topplacering inom den kliniska forskningen.
De tre viktigaste faktorerna som skulle göra att de forskarintresserade läkarna faktiskt skulle välja en forskarkarriär är »möjlighet att forska inom ramen för en anställning« (angavs av 82 procent), »bättre löneutveckling under tiden jag forskar« (angavs av 35 procent) samt »bättre handledning än som ges i dag« (angavs av 31 procent).
De som lämnat forskarstudierna har angett att »min sociala situation gjorde det omöjligt för mig att fortsätta forska« som den viktigaste orsaken till avhopp. Om villkoren förblir oförändrade finns det en överhängande risk att kompetenta, forskarintresserade läkare väljer andra länder att forska i eller helt avstår från en akademisk karriär.

Mot denna bakgrund har Sylf antagit en forskningspolicy för den kliniska forskningen med följande fem åtgärdsförslag:

1.Förbättra möjligheten att forska inom ramen för en anställning.
Den kliniska vardagen för läkare präglas i dag av stora krav på kortsiktig effektivitet i sjukvårdsproduktionen, och det finns i regel för lite tid avsatt för forskning inom ramen för själva tjänstgöringen. Som Tabell I visar är det enbart en av fem doktorander som har angett att de finansierat sin forskning genom en anställning som doktorand.
Det är tydligt att den vanligaste finansieringen är via stipendier/bidrag, vilket är en finansieringsform som är mycket osäker. Ett stipendium är ett bidrag av gåvokaraktär utan krav på motprestation och ska därför inte uppfattas som lön eller ersättning för arbete.

Eftersom stipendier är skattefria och utan sociala avgifter, ersätts stipendiaten vid sjukdom enbart med garantinivån från Försäkringskassan. Många av läkarna är i en tid av livet när de bildar familj, men om de forskar på stipendier eller bidrag omfattas de inte av den trygghet som en anställning ger vid föräldraledighet .
Grundprincipen för att forska inom ramen för en anställning är att man uppbär läkarlön även under pågående forskning. Detta är något att eftersträva, då det utöver omedelbara ekonomiska fördelar även ger långsiktig ekonomisk trygghet eftersom lönen är pensions- och sjukförsäkringsgrundande.
Det innebär också att läkaren kan forska under normal arbetstid, vilket har uppenbara positiva effekter på privatlivet. Ur ett individ- och samhällsperspektiv vore det önskvärt att betydligt fler finansieras på detta sätt, då det attraherar fler läkare att forska.

Kombinationen forskning och klinisk verksamhet har varit en av anledningarna till att Sverige traditionellt har haft en stark position inom den kliniska forskningen. Denna koppling är även central för att forskningen snabbt ska få praktisk nytta i sjukvårdsorganisationerna.
Att öka investeringarna för att förbättra tjänstestrukturen för forskande läkare är en kärnfråga för att rekrytera och behålla kliniska forskare.

2.Anpassa löneutvecklingen och öka meritvärdet.
Studien »Att doktorera eller inte doktorera? – det är frågan!« (2003) från Sveriges universitetslärarförening visar att läkare är den enda grupp som ur ett livslöneperspektiv förlorar på att disputera. Om akademin ska kunna locka till sig fler forskningsintresserade och kompetenta läkare är detta givetvis orimligt.
Som framgår av Tabell I anger 29 procent av de svarande att de inte har någon finansiering utan forskar främst på fritiden eller på jourkomp. Detta tyder på ett mycket starkt forskarintresse men visar samtidigt varför inte fler väljer en forskarkarriär.
En seriös verksamhet kan i längden inte baseras på individers insatser utanför arbetstid. Forskningen måste få plats i den dagliga verksamheten och ske inom ramen för ordinarie arbete.

3.Förkorta utbildningstiden och inrätta fler forskar-AT- och forskar-ST-block.
I dag är den forskarutbildade läkarkåren till 80 procent 45 år eller äldre, och medelål-dern för de årligen drygt 200 läkare som disputerar är 42 år. Detta måste förändras för att både den enskilde individen och samhället ska få ökad nytta av forskarutbildningen. Att införa fler forskar-AT- och forskar-ST-block är viktigt för att förkorta den totala studietiden för forskarintresserade läkare.
Det är i dag vanligt att läkare som doktorerar utöver forskningsarbetet ägnar sig åt undervisning, anslagsansökande, handledning och examensarbeten mm. Detta visar att det finns potential att effektivisera doktorandutbildningen genom en stärkt fokusering på forskningsarbetet. Det skulle kunna göra doktorandutbildningen attraktivare, minska avhoppen från denna och möjliggöra att doktorandperioden förkortas.

4.Öka basresurserna och ändra fördelningen av ALF-medel.
Sylf anser att det finns ett behov av att öka transparensen i hur forskningsmedel tilldelas. De sk ALF-medlen omfattar nära 1,5 miljarder kronor årligen och är därmed den enskilt största finansieringskällan för den kliniska forskningen. Därför är det viktigt att fördelningen av ALF-medlen redovisas offentligt och att det finns en hög transparens i fördelningsprocessen.
Ett problem med ALF-medlen är att anslagen i hög grad fördelas utifrån vad forskaren redan åstadkommit, medan det sällan görs någon bedömning av innovationskraften i projektet. Att köra in i framtiden genom att se i backspegeln är inte alltid framgångsrikt.

5.Värna sambandet mellan stärkt forskning och bättre sjukvård.
Det måste till en förändrad syn inom den landstingsdrivna sjukvården så att forskning värdesätts både ekonomiskt och värderingsmässigt samt att nytänkande belönas. Det krävs även en förändrad syn och struktur i landstingen så att kostnaderna för kortsiktig vårdproduktion inte ställs mot kostnaderna för forskning och utveckling.
Detta borde vara en självklarhet för varje organisation som har intresse av att utvecklas bortom nästa resultatprognos. Det som har skett de senaste tio åren är att det kortsiktiga budgetresultatet har fått styra till nackdel för långsiktig effektivitet och forskning.

Med dessa fem förslag till åtgärder vill Sylf lyfta fram drivkrafterna bakom den enskilda läkarens beslut att forska eller avstå från att forska. Om vi tar dessa drivkrafter på allvar och omstrukturerar akademin för att tillgodose dem är vi på god väg att åter sätta Sverige i ledningsposition när det gäller den kliniska forskningen.
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.