Heres och medarbetare [1] publicerade 2006 en analys av jämförande kliniska prövningar av andra generationens antipsykotiska läkemedel. Trettiotre var industrisponsrade. Nio av prövningarna jämförde olanzapin och risperidon. Rimligen borde resultaten ha varit likartade i de nio prövningarna, men så var inte fallet. Fem av prövningarna var sponsrade av Eli Lilly, tillverkare av olanzapin, och samtliga fem visade att olanzapin var bättre. Fyra av prövningarna var sponsrade av konkurrenten Janssen. Tre visade bättre resultat för risperidon. Man kan undra vad som gick snett i den fjärde Janssen-prövningen …

Hur kan man förklara detta? Man kan statistiskt utesluta slumpen som en förklaring. Därmed återstår två huvudanledningar till att företagssponsrade kliniska prövningar gynnar den egna produkten. En väsentlig anledning är att prövningarna designas för att gynna den egna produkten, t ex genom val av icke ekvipotenta doser. Ett omdiskuterat exempel är jämförelsen mellan Losec 20 mg och Nexium 40 mg. Antingen ges jämförelsepreparatet i en suboptimal dos så att den egna/nya produkten gynnas vad gäller effekt, eller i en högre dos än den rekommenderade så att sponsorns produkt ger mind-re biverkningar. Enligt en analys förekommer något av dessa båda alternativ i hälften av företagssponsrade prövningar [2].

Den andra förklaringen till att kliniska prövningar ofta ger ett positivt resultat för sponsorns produkt är att sponsorn kan ha ett avgörande inflytande över hur resultaten redovisas. Detta förhållande har belysts i artiklar av författare från Läkemedelsverket [3, 4]. Listan över oegentligheter är dessvärre lång: resultaten av vissa prövningar offentliggörs aldrig, vissa publiceras flera gånger, primära frågeställningar i protokollet försvinner, och i den publicerade artikeln dyker det upp svar på frågor som aldrig ställdes i prövningsprotokollet …

I ACCOMPLISH använde sig sponsorn av den första »lösningen«. Klortalidon i dosen 25 mg är mer effektivt än amlodipin i full dos, vilket visats i ALLHAT-studien. Klortalidon är dubbelt så potent per mg som hydroklortiazid. Med andra ord borde man i ACCOMPLISH ha givit hydroklortiazid i dosen 50 mg/dag. Peter M Nilsson och andra har inte genomskådat sponsorns »bluff« med en suboptimal diuretikados.
Om man vill tillämpa evidensbaserad medicin gäller fortfarande att det är klokt att börja hypertonibehandling med ett diuretikum. Om detta inte ger tillräcklig blodtryckskontroll är tillägg av en ACE-hämmare ett gott val när det gäller effekt, säkerhet och ekonomi.

Peter M Nilsson efterlyser början av en ny epok. För min del får denna nya epok gärna innebära ett minskat inflytande från läkemedelsföretagen när det gäller design och rapportering av kliniska prövningar. Jag är inte ensam om denna uppfattning och kan varmt rekommendera läsning av en nyligen publicerad artikel av Marcia Angell, tidigare under många år redaktör för New England Journal of Medicine [5].