Olika informationskällor i sjukvården kan absolut bidra till mångfald, men kan också innebära ett onödigt merarbete för redan stressade kliniker. Man måste se till var och hur informationen ska användas i organisationen och sjukvårdsflödet.
I ett kliniskt sammanhang, där man i lugn och ro utreder olika behandlingsmöjligheter eller orsaker till oväntade behandlingsutfall, är mångfalden av godo, och det är så vi arbetar t ex vid landets läkemedelsinformationscentraler.

I en screeningsituation, som det innebär när alla förskrivningar förutsättningslöst ska kopplas mot ett informationsverktyg, ställs helt andra krav på innehåll, utformning och samordning. Den viktigaste anledningen är att »over-alerting« riskerar att leda till att mottagaren av informationen stänger av systemet, antingen mentalt eller fysiskt, och inte tar in informationen.

Om risken för falskt positiva utfall (överflödiga varningar) är för hög, så riskerar screeningen också att leda till mer skada (tex i form av onödiga utredningar och ingrepp) än nytta. Det är i det här sam-manhanget som det är olyckligt att man inför olika, parallella system med olika information, och det gör mig betryckt, både som klinisk farmakolog och som skattebetalare.