Tre insiktsfulla och modiga läkarstudenter delger sina synpunkter på den nya utformningen av termin 9 så som den bedrivs på KI sedan något år tillbaka (LT 4/2009, sidorna 223-4). De är speciellt missnöjda med den nedskurna undervisningen i neurologi, ögon samt öron-, näs- och halssjukdomar. Endast 14 dagars neurologi och vardera sju dagar för ögon- och öronkurserna. Vad kan man hinna lära och öva på så kort tid?
Att på ÖNH-kursen i bästa fall få tillfälle att undersöka och handlägga ynka 1–2 patienter är näst intill parodiskt. Visserligen finns det sk studentvalda fördjupningskurser (SVK), men man får välja att fördjupa sig i endast ett av de nämnda ämnena. Så kan därför viktiga baskunskaper och undersökningsmetoder rörande ÖNH-sjukdomar, hörsel- och balansrubbningar mm helt och hållet försummas. Det är faktiskt viktigt att flertalet blivande läkare kan göra en godtagbar preliminär bedömning av sjukdomsfall av denna typ. De utgör nämligen en mycket väsentlig del i en primärvårdsläkares dagliga verksamhet.
De besvikna studenterna nämner även sina tidigare kontakter med sådana patienter under primärvårdsundervisningen men menar att denna »inte varit strukturerad utan av mycket varierande innehåll. Exempelvis kan en läkarstudent före ÖNH-momentet undersöka med otoskop utan att ha undervisats i handhavande eller normalbild på ett systematiskt sätt. Det är helt enkelt svårt att uppnå en integration utan att studenterna har de baskunskaper som krävs«.
Frågan är om dessa brister kan repareras under de kommande sju undervisningsdagarna på KI. En betydligt mer omfattande undervisning ges på motsvarande kurser i Lund, Göteborg och Umeå enligt en jämförande tabell i studenternas artikel.
Denna för specialiteten miserabla situation på KI kommer mig att tänka på hur det var för 100 år sedan då ÖNH-specialiteten avknoppades från kirurgin beroende på det ökade behovet av livräddande och hörselbevarande ingrepp vid komplicerade otiter. Det var inte ovanligt att maktfullkomliga kirurgchefer var obenägna att dela med sig av sitt revir.
En av dem var Karl Gustaf Lennander i Uppsala. Han hade en underläkare som just var på väg till Stockholm för att tillträda ett vikariat. Resan blev på Lennanders order hastigt inhiberad på grund av en akut vakans på den egna kliniken. Vederbörande be-ordrades att i stället redan dagen efter inställa sig för att överta ansvaret för den kirurgiska polikliniken.
Den unge kollegan invände »men det kan ju komma öronfall och sådana har jag ingen erfarenhet av«. Svaret blev: »Polikliniken öppnar kl10.00 och Akademiska Bokhandeln kl 09.00. Om du passar på när de öppnar och köper en lärobok i öronsjukdomar så hinner du att slå i dig det viktigaste. För övrigt vill det bra stor otur till om du skulle få något svårare fall första dagen.« Så talade en av den tidens auktoriteter.
Förvisso har förutsättningarna för specialiteten ändrats sedan dess och även vidareutvecklats med nya kunskaper samt nya undersökningsmetoder och behandlingar. En basutbildning på endast sju dagar kan förvisso sägas vara något mer patientanpassad än en timmes läroboksstudier men inte särskilt mycket, förefaller det. Bristande instrumentell träning och kontakt med endast ett minimalt antal akuta ÖNH-fall kan innebär en dyster framtid både för de blivande läkarnas kompetens inom en praktiskt viktig specialitet och framför allt för kommande patienters behov och önskemål.
Studenterna har så rätt när de skriver »det bästa sättet att träna sin läkarroll är det praktiska mötet med patienter«. Det visar att studenterna är måna om sin utbildning och sin kommande verksamhet. Genom sin artikel visar de ett ansvar, som deras nuvarande lärare och schemaläggare tycks sakna och vars ambitioner förefaller sväva högt över dagens kliniska verklighet och framtidens behov av kompetenta läkare.
