Läser med tillfredsställelse Robert Olins inlägg [1] om kultursjukdomsbegreppet och kan bara hålla med hans slutsats: det är fråga om en kunskapsbrist som ger så stort utrymme för spekulationerna kring kultursjukdomsbegreppet.
Det finns flera anledningar att kommentera de bägge artiklarna i LT 44/2008. Faktarutan i Anders Lundins artikel [2] är ju bedrägligt framställd: det är högst tvivelaktigt om fibromyalgi över huvud kan beskrivas som ett »funktionellt syndrom«. Tillståndet är i första hand ett kroniskt smärttillstånd av tills vidare oklar etiologi. Mycket mer forskning behövs alltså.
Rent allmänt tycks mig begreppet »funktionella syndrom« vara en omskrivning för »det här förstår jag mig inte på, och då beror det nog på subjektiva faktorer hos patienten«.
En viktigare invändning mot Lundins resonemang och Johannissons [3] framställningar är att de är bakvända i den meningen att man samlar in en lång rad symtom från centrala och perifera nervsystemet som karaktäriserar en rad tillstånd med långvarig stress som orsaksbakgrund och tar likheterna i symtomatologin till intäkt för att det skulle röra sig om mer eller mindre kulturellt betingade tillstånd. Det finns visst fog för ett sådant synsätt, och jag ska återkomma till detta, men i stort missar man vad som verkligen ligger bakom, nämligen stress av olika slag, en stress som när patienten presenterar sig har pågått i år eller i varje fall månader. Nervsystemets symtomkatalog när det utsätts för långvarig stress är trots allt inte så omfattande, även om uppräkningarna i Lundins och Johannissons artiklar blir nog så imponerande. Långvarig sömndeprivation är en gemensam nämnare i flertalet av de beskrivna tillstånden, och effekterna av sådan är inte okända. Kroniska smärttillstånd går ju regelmässigt med sömnstörningar, för att ta ett exempel.
Kronisk neurogen stress, ofta kombinerad med fysiskt arbete som kan ligga i övre gränsen för vad till exempel kvinnor orkar med, leder alltså till alla dessa välkända symtom på energikris i nervsystemet. Man kan inte (till synes) frikoppla det ena från det andra, och hela processen är inte »märkvärdigare« än så. Att vi sedan inte vet hur och varför i detalj är en annan sak, men här finns en reell kunskapsbrist.
Liksom i fallet med de onda ryggarna är kunskapsbristen påfallande. Den stora risken vid dessa tillfällen är ju att man avstår från vidare diagnostiska ansträngningar och nöjer sig med diagnosen »funktionella syndrom«.
Ett sätt att slippa erkänna att man inte vet, är att skuldbelägga patienter för att de har Ófunktionella« symtom, nota bene som följd av långvarig smärta och då speciellt sådan smärta som vi läkare inte trott oss kunna behandla. Detta i stället för att erkänna vår okunskap och oförmåga.
Inte minst har man hänvisat till att patienter haft psykiska avvikelser (av typ funktionella somatiska symtom) redan innan smärtan debuterade. Detta skulle på något vis »förklara« att patienterna upplevt smärta, eller i varje fall att den blivit kronisk. Man hade redan före smärtdebuten en svaghet, en psykisk avvikelse. Det är alltså inte smärtan som utlöser ett tillstånd av kronisk stress, som orsakar de besvär man har. Speciellt i samband med försäkringsfrågor har detta grepp varit framträdande.
I detta sammanhang kan det vara av intresse att referera ett arbete av Barbara Wallis och medarbetare [4], som publicerades i Pain 1997. Här behandlades patienter med svår smärtproblematik i nacken, där diagnos på fasettledsgenes hade ställts, med bränning av fasettledsnerver, en behandling som vanligen gjorde dem smärtfria eller avsevärt förbättrade i ungefär ett års tid. Oberoende undersökare kunde då konstatera att de symtom som fanns på stress, det vill säga i huvudsak de besvär som finns i Lundins faktaruta, försvann. De återkom igen när behandlingseffekten klingat av efter cirka ett år och stresspåslaget fått pågå någon tid.
Jag påpekade tidigare att det finns kopplingar även på annat sätt till spegelneuronens funktion [5]. Det är just dessa sjukdomars smittsamhet som Johannisson talar en hel del om. Spegelneuronen ger ett neurofysiologiskt underlag för att vi ska kunna uppfatta känslor och strömningar i tiden som överförs till oss via andra människors utspegling. Därför samspelar (till största delen) kultursjukdomarna med samtidens hotbilder, som Johannisson uttrycker det. Hon ställer även frågan: »Hur förklara att sjukdom som inte smittar – alltså inte överförs på bakteriell, virologisk och genetisk väg – ändå tycks smitta?« Svaret på den frågan ges i spegelneuronens upptäckt och funktion. Det är via dessa som smittan sprids.
Att det sedan kvarstår en del kulturell påverkan, som även den förmedlas av spegelneuronen, är möjligt och troligt. All överföring mellan människor sker förvisso inte via personlig kontakt. Viktiga signaler kommer genom nyheter i press, radio och TV om larm, hot och faror, rädslor och farhågor, som många debattörer och förståsigpåare ofta bara är alltför villiga att kommunicera. Även våra skickliga hallåor i TV, som försöker vara neutrala, har många gånger i sitt kroppsspråk svårt att dölja olust eller rädsla inför vissa nyheter. Vi är ständigt utsatta för smitta!