Läkarstudenter på Karolinska institutet har nyligen riktat kritik mot det nya läkarprogrammet (LT 4/2009, sidorna 223-4; SvD 24/1 2009). Studenterna har uppmärksammat att det ökade utrymmet för ledarskap och primärvård (SVK) fått till följd att grundkurserna får ta stryk.
Läkarutbildningarna i Sverige görs ständigt om för att anpassas till den nya verkligheten inom vården och för att följa Högskoleverkets riktlinjer. Den mängd kunskap som potentiellt finns att inhämta idag på läkarprogrammet överskrider det som är möjligt att lära ut på så kort tid; man har fått en sk curriculum overload. Till följd av detta har man fått snäva in vad som är baskunskap och som man måste kunna när man slutar och vad som lämnas till den enskilde att lära in under sin framtida yrkesbana.
Istället för detaljinlärning försöker man idag fokusera på förståelse och på att studenterna ska få verktygen för att tillförsäkra sig kunskap. Dessutom har man försökt ge studenterna större frihet att själva kunna forma sina utbildningar efter eget intresse.
Som en naturlig del av att vara bättre förberedd för morgondagens vård ingår mer ledarskap och primärvård. MSF skulle gärna se mer inslag av ledarskapsutbildning än vad som finns idag, men inför alla utökningar måste man hålla kvalitetstanken i bakhuvudet.
Det stora problemet, som alltför ofta uppstår när man ska korta ner en kurs, är att vissa kursledningar inte är med på noterna. Deras kurser är ju de viktigaste under hela utbildningen och går inte att minska ner. Det som händer då är att kursledningen helt enkelt halverar antalet föreläsningstimmar men försöker lära ut exakt samma stoff som innan, gärna genom att ha en alldeles för lång power point-presentation. Föreläsarna klagar inför studenterna på att de har för lite tid, vilket sprider en negativ inställning i föreläsningssalen och gentemot de nya programmen. Det bör poängteras att ovanstående inte gäller för alla kursledningar, många har skött omställningen ypperligt.
När man får mindre tid till sin kurs måste helt enkelt kursledningen, gentemot studenterna, gilla läget och göra det bästa av situationen. I det ingår att helt definiera om de kompetenser som studenten behöver ha med sig efter avslutad kurs, inte bara att halvera antalet timmar. Rimligen måste man därför sålla i det gamla core curriculumet. Vidare måste man se över det sätt som man förmedlar kunskapen på. Det kanske krävs att kursen helt läggs om i sitt upplägg för att man ska kunna förmedla det man vill lära ut. Allt handlar inte om hur mycket tid man får utan även om hur man använder den.
När ett program läggs om kommer studenterna över lag att vara negativt inställda. Detta kommer ur en oro för att deras utbildning inte är likvärdig med den som getts i de gamla programmen. Det är då av stor vikt att ansvariga för utbildningen tar till sig den kritik som studenterna framför och förbättrar det som behöver förbättras. Alltför ofta får man som student höra att ja, det kommer att bli bra till slut, låt det bara gå ett tag – varpå ingen föränd-ring sker. Studenterna känner då en maktlöshet och förstår inte poängen med kursutvärderingarna.
Studenterna kommer inte att läsa samma utbildning som tidigare årskullar läst. Målet är att studenterna kommer att få en bättre utbildning än förut. Nu är det upp till fakulteterna att visa detta för studenterna och motivera dem samt att ta itu med de problem som finns bland vissa kursledningar.
