»I sekler har svenska intellektuella haft en positiv inställning till Tyskland och influerats av tysk kultur«, heter det i en artikel om svenska läkares förbindelser med medicinsk mönsterutbildning i Nazityskland (Läkartidningen 5/2009, sidorna 301-3). En långvarig förtjusning har lett till en ödesdiger förblindelse, är artikelns budskap. Något är det som inte stämmer här.
Länge var andra intellektuella impulser långt viktigare inom svenskt kultur- och samhällsliv än de som kom från Tyskland. Sveriges viktigaste bundsförvant under 1600- och 1700-talet hette Frankrike, som också subsidierade den svenska statskassan. När svenska riket gick in i trettioåriga kriget var det tyska kejsarriket huvudfienden. Svenska krigare plundrade Prag och andra tyska städer. Svenska ädlingar gjorde sina bildningsresor till Paris och Rom.
Detta avspeglade sig i den förfinade smaken. Fransk kultur var alltid trendsättare. Efter 1648 blev Tyskland i praktiken utraderat från den politiska kartan. Samhällets eliter konverserade med varandra på franska, om de inte rentav föredrog italienska; inom den lärda republiken var umgängesspråket givetvis latin. Tyska var i Östersjöområdet handelns och hantverkets språk, ibland också stadsadministrationens.
Under den gustavianska epoken är franska ideal helt förhärskande i Sverige, och även efter det europeiska systemskiftet 1789 fortsätter det att vara så. Paris förblir operans, litteraturens, måleriets, alla de sköna konsternas huvudstad under hela 1800-talet. Akademiväsendet är en fransk – i någon mån engelsk – företeelse, icke en tysk. I Sverige går Viktor Rydberg till angrepp mot tyskans undergrävande inflytande på svenskan som ett nordiskt språk. Studentskandinavismen riktades mot Tyskland.
Fäblessen för det franska håller i sig åtminstone fram till fransmännens nederlag i 1870 års krig. Då börjar frändefolksmyter – om det germanska, om det ariska – att cirkulera. Men detta är ett relativt nytt mode, också nu naturligtvis med en maktpolitisk bas. I ungefär femtio år blir mytologin bestående. Efter Tysklands krigsnederlag 1918 rullas den tillbaka. Svensk tyskvänlighet är fortsättningsvis restprodukter.
Det som behöver förklaras är inte att »en positiv inställning till Tyskland« existerade – med tyska som första främmande språk i läroverket, med tysk arbetarrörelse som förebild för svensk – utan att den visade sig så anmärkningsvärt kraftlös och politiskt betydelselös. Några särskilt många sekler på nacken hade den inte.
