De tre studenter som skrivit debattartikeln (LT 4/2009, sidorna 223-4) har nu hunnit gå sin valbara fördjupningskurs (LT 6/2009, sidan 375) och upplevt de mervärden som vi eftersträvar. De skattar kursen mycket högt, liksom flertalet av studenterna, och understryker vikten av det »småskaliga formatet«, att kursen ger möjlighet »att nå den nivå inom ett ämnesområde som gör det möjligt att patientsäkert utföra våra framtida arbetsuppgifter«.
Trots detta leder vår samlade utvärdering av den nu aktuella terminen till att baskurserna ges ett större utrymme. Detta införs successivt under 2009.
Borg och Borg beskriver på ett bra sätt i sin kommentar dilemmat mellan å ena sidan olika ämnesföreträdares intresse av ökad undervisning i sitt ämne, å andra sidan ett tilltagande »curriculum overload« som vi har ett gemensamt ansvar för att hantera. Dilemmat tilltar i rask takt genom patienternas ökade förväntningar, hälso- och sjukvårdens ändrade arbetssätt, en exponentiell tillväxt av det medicinska kunskapsfältet, läkarnas ändrade arbetssätt, nya krav från studenter, liksom förändringar i samhället i stort. Ett närliggande exempel är det obligatoriska examensarbetet på en hel termin, som nu på goda grunder är en del av utbildningen.
Rehabiliteringsmedicin ingår som en integrerad del av den nu aktuella kursen. Kursplanen anger att målen innefattar »det som är vanligt och viktigt inom klinisk verksamhet inom … neurologi … samt delar av rehabiliteringsmedicinen«.
De specifika målen innefattar »… att bedöma rehabiliteringsbehov och rehabiliteringsmöjligheter«, samt »att kunna bedöma behovet av rehabilitering och behovet av samarbete med andra yrkeskategorier«.
Ämnet ingår således i kursen och tas även upp i andra delar av utbildningen. Omfattningen kan alltid ställas i relation till andra ämnen. En balansering av detta görs fortlöpande av ett för kursen eget kollegium av läkare och studenter.
Av Högskoleverkets sju huvudteman vid utvärdering av läkarutbildningarnas innehåll och struktur är de, i det här sammanhanget, tre viktigaste:
1. undvikande av »curriculum overload«, vilket kan åstadkommas genom en
2. hög grad av ämnesintegration och
3. användning av exemplaritet.
De två sista huvudtemana används för att hantera »curriculum overload«. Vår debatt kring termin 9 som helhet och ämnet rehabiliteringsmedicin understryker detta. Vissa ämnen kan integreras på ett bra sätt i programmet – men får inte bli osynliga.
Exemplaritet är vår utgångspunkt för de valbara delarna på programmet. Den pedagogiska poängen är att om man grundligt förstått en karakteristisk del av ett ämne kan man senare lättare skapa djup kunskap om en annan del av ämnet – men omfattningen måste vara väl avvägd. En modern läkarutbildning kräver en fungerande balans i dessa sammanhang. Något som KI värnar om i sitt kontinuerliga förbättringsarbete.
