I en debattartikel i Läkartidningen [1], som tar upp utformningen av den nya läkarutbildningen vid Karolinska institutet (KI), framför studenter oro för att de minskade tiderna för basämnena leder till brister i kunskaper i viktiga kliniska ämnesområden. Som exempel lyftes termin 9 fram där ämnena psykiatri, neurologi och ögon/öron fått reducerad tid. Av replik av KIs programdirektor [2] försäkras att det sammantaget ges en bra grundutbildning i de tre ämnesområdena på KI och att detta sker inom en helhet som omfattar flera års arbete innan läkaren arbetar helt utan handledning.
Vi beklagar givetvis att de tre ämnesområden som exemplifieras har fått ett så litet utrymme på den nya grundutbildningen att studenterna kunnat handlägga endast ett fåtal patienter självständigt under kursen. Här måste dock lyftas fram att ett ämne och tillika klinisk basspecialitet helt försvunnit som läroämne inom grundutbildningen för läkare vid KI. Rehabiliterings- medicin, som i tidigare utbildning omfattade en vecka, har nu fyra timmar på termin 9 och några timmar på termin 11 och är inte längre ett examinationsämne.
Rehabiliteringsmedicin är en av de fyra basspecialiteterna inom neuroområdet. Det kliniska uppdraget rör patienter som »har långvariga komplexa funktionsnedsättningar« och omfattar i första hand fyra områden – rehabilitering efter förvärvade hjärnskador, ryggmärgsskador, långvarig smärta och vuxenhabilitering.
Det kliniska uppdraget har stadigt vuxit och omfattar nu i de flesta regioner en stor slutenvårdsvolym och en omfattande öppenvårdsverksamhet. Rehabiliteringsmedicin är huvudaktör i vårdkedjor som omfattar såväl akuta vårdinstanser, som t ex neurointensivvård, som primär- och företagshälsovård.
Kunskapsmassan växer snabbt beträffande det neurobiologiska underlaget för läkning efter skador i nervsystemet liksom för långvariga smärttillstånd och beträffande de psykologiska och sociala konsekvenserna av dessa tillstånd. En utveckling av kunskapen sker även inom området medfödda neurologiska sjukdomar genom olika molekylärbiologiska framsteg. Evidensbasen för rehabiliteringsmedicinska interventioner förbättras kontinuerligt och är nu väl i paritet med situationen inom fler- talet andra specialiteter.
Mot denna bakgrund är det förvånade att konstatera att ämnet rehabiliteringsmedicin nästan försvunnit från kartan vid KI – dvs inte noteras i översikten av termin 9 och att studenter på KI inte ens vet att ämnet saknas på terminen.
Avvecklingen vid KI kontrasterar till utvecklingen i övriga Europa. Vi är övertygade om att behovet av rehabiliteringsmedicinsk kompetens kommer att öka och anser att detta måste återspeg-las i en grundutbildning för läkare som gör anspråk på att vara modern.
