I början av år 2000 skrev jag i Läkartidningen en artikel om hemlösheten ur ett Stockholmsperspektiv [1]. Jag pekade bland annat på behovet av en spe­ciell öppenvårdsmottagning eller vårdcentral för hemlösa. En sådan öppnades på Söder i Stockholm år 2001 och fick namnet Hållpunkt.
År 2005 startade Erstabacken – ett medicinskt stödboende för hemlösa med i dag nio vårdplatser. Dessa två sjukvårdsresurser har tillkommit för att öka hemlösas möjligheter till vård och behandling – resurser som de hemlösa själva är positiva till.
Numera finns också Pelarbacken – ett projekt som enheten för hemlösa inom socialtjänstförvaltningen i Stockholms stad driver. Projektet syftar till en samlokaliserad och integrerad vård tillsammans med enheten för hemlösa. Två läkare med dubbla kompetenser (psykiatri och beroendevård) och en sjuksköterska ingår i projektet, och man arbetar med utredning och behandling [2].

Det finns planer på att till hösten 2010 samordna alla öppenvårdsinsatser för hemlösa inklusive sjukvårdsinsatserna vid Hållpunkt och Pelarbacken till ett speciellt hemlöshetscentrum på enheten för hemlösa.
Dessa insatser är viktiga för personer som redan har hamnat i hemlöshet. För att komma tillrätta med hemlösheten ur ett större samhällsperspektiv, det vill säga förhindra att fler personer blir hemlösa och se till att dagens hemlösa kommer ut ur sin situation, krävs helt andra, mer övergripande åtgärder.
Jag har i en artikel i Läkartidningen 10/2009 (sidorna 657-8) pekat på dagens otillräckliga slutenvårdsresurser inom allmänpsykiatri och beroendevård inom Stockholms läns landsting.

Jag anser att man i Stockholms län till att börja med bör inrätta ett par dygnet-runt-öppna psykiatriska akutmottagningar som bör vara gemensamma för psykiskt sjuka och missbrukare. Till varje sådan akutmottagning bör kopplas en akutavdelning med platser för akut psykiskt sjuka och för missbrukare i behov av inneliggande avgiftning.
Efter avgiftning behöver den hemlöse missbrukaren ofta komma till ett behandlingshem eller boende där han/hon kan få rehabilitering och stöd/omvårdnad för att därefter få möjlighet att komma till en tränings- eller försökslägenhet. Hemlösa missbrukare som inte accepterar drogfria alternativ bör erbjudas lågtröskelboenden utan krav på absolut drogfrihet.
Om vi fortfarande ska kunna kalla Sverige för ett välfärdsland är det nödvändigt att alla medborgare får tillgång till en bostad. Därför måste det finnas tillräckligt med hyreslägenheter så att bland annat hemlösa som inte har allvarliga missbruks- och/eller psykiska problem, som kräver speciella insatser enligt ovan, har en möjlighet att komma in på bostadsmarknaden och få tillgång till en egen lägenhet.
Samverkan måste också ske i praktiken mellan hälso- och sjukvårdens olika aktörer, men också mellan hälso- och sjukvård och socialtjänst, bostadsförmedling samt frivilligorganisationer.
Vården måste styras så att kortsiktiga ekonomiska vinstintressen inte hela tiden tilllåts leda till att konkurrens- och revirtänkande får dominera. Hur detta i praktiken ska gå till i dagens politiska styrning har jag svårt att svara på.

En grundförutsättning är sannolikt att breda överenskommelser görs mellan samtliga politiska partier och mellan kommuner och landsting. Detta för att vi ska kunna uppfylla hälso- och sjukvårds­lagens portalparagraf om en god vård på lika villkor för hela befolkningen och att de med störst vårdbehov ska ha företräde.
Dessutom måste vi få tillbaka en helhetssyn på hemlösa, missbrukare och andra utsatta grupper så att människovärdet i vården bevaras.
Det finns skäl att i dag, i vissa utsatta områden, exempelvis i vissa stadsdelar och förortskommuner till Stockholm, inrätta speciella socialläkarteam för att bevaka de mest utsatta gruppernas situation – vilket jag föreslagit i en artikel i Läkartidningen [3].

Sammanfattningsvis: Att vi hittills i vårt land inte förmått komma tillrätta med hemlöshetsproblematiken beror på att vi huvudsakligen koncentrerat oss på, i och för sig nödvändiga, insatser för att förbättra situationen för de som redan lever i hemlöshet.
För att minska och på sikt se till att inga av våra medmänniskor hamnar i och tvingas leva i hemlöshet, och för att dem som nu lever i hemlöshet ska komma ur sin situation, krävs dock andra mer övergripande åtgärder inom främst bostads-, socialtjänst- och sjukvårdspolitikens områden.Dessutom bör vi föra en politik som gör att samverkan och inte konkurrens främjas bland hemlöshetsområdets olika aktörer inom landsting, kommuner och frivilligorganisationer.
Jag vill avsluta med en dikt av poeten och uteliggaren ­Tobias Lindkvist, som avled år 2006. Dikten heter »Besök på Maria«, är skriven 2002 och ingår i diktsamlingen »Tankar och betraktelser från gatan« [4]. Dikten illustrerar på ett finstämt och precist sätt hur mötet mellan vården och den hemlöse missbrukaren kan se ut i dag.
*
Potentiella bindningar eller jävs­förhållanden: Inga uppgivna.