Sven-Erik Johansson riktar kritik i olika avseenden mot min sammanfattande artikel i LT [1] och de två randomiserade studier (RCT) den bygger på, vilka redovisar viktminskning efter KBT-baserad gruppbehandling av obesa kvinnor [2, 3]. Han vill göra en poäng av att det i rubriken anges att det är fråga om en »specialdesignad KBT-metod« vilket påstås vara »vilseledande« då deltagarna inte ska ha gått i KBT.

Min metod är beskriven i de refererade arbetena [2, 3] där det klart framgår att den är baserad på en kombination av KBT och psykoedukativ metod. KBT ses internationellt som en paraplybeteckning för de flesta kognitivt inriktade terapier [4].
Johansson ifrågasätter också att behandlingsmetoden avses kunna fungera inom primärvården. Han menar tydligen att patienter på vårdcentraler sällan har BMI över 35. Dock har cirka 3 procent av svenska kvinnor ett BMI över 35, vilket innebär att dessa inte är några sällsynta gäster vid vårdcentralerna.

Majoriteten deltagare i första studien hade remitterats via primärvården. Skälet till att jag anser KBT-metoden vara lämplig inom primärvården är, att den endast kräver en kort utbildning och är relativt enkel att genomföra då gruppledaren följer en strukturerad manual [5] och patienten gör hemuppgifter med ledning av en arbetsbok [6]. I dag tillämpas metoden vid en rad vårdcentraler, där sjuksköterskor, hälsopedagoger m fl fungerar som gruppledare.
Johansson hävdar att analys enligt principen intention to treat (ITT) inte använts i studierna. Detta är felaktigt. Resultatanalyser har gjorts både enligt ITT och per protocol. Hans uppfattning kan bero på att han är anhängare av en mycket rigorös definition av ITT innebärande att samtliga patienter som randomiserats ska ingå i kalkylen. Jag har i stället använt mig av den definition av ITT som anges i SBU:s sammanfattning av fetmastudier [7]. Enligt den inkluderas enbart de patienter som påbörjat behandling.

Johansson påstår också att vi inte visat att viktminskningen är kliniskt signifikant. Vi menar dock att detta gjorts. För att kompensera bortfallet under den relativt långa uppföljningen, 18 månader, har bland annat resultatet redovisats enligt »last observation carried forward«.
I den första studien var då den genomsnittliga viktskillnaden mellan behandlingsgrupp och kontroller 7,3 kg 18 månader efter behandlingens avslutande.
I den andra studien var skillnaden 4,9 kg. Effektstorlek var i båda studierna 1,0 för behandlingsgrupperna. En effektstorlek över 0,8 anses vara en tillfredsställande behandlingseffekt.
Flera studier visar att en bestående viktnedgång på minst 5 procent har tydliga hälsofrämjande effekter. I den första studien redovisas att 23 av 62 patienter uppfyller detta krav vid analys enligt ITT. Detta motsvarar ett lågt NNT, number needed to treat (NNT=2,7).

Johansson pekar på att bortfallet är högt. Om detta kan sägas att bortfallet under behandlingstiden, 8 respektive 6 procent i de två studierna, är lågt i jämförelse med de flesta andra studier. Få studier har längre uppföljningstider efter det att behandlingen avslutats. Dessa har liksom våra studier ganska stora bortfall under denna period.

Johansson ondgör sig över att jävförhållanden inte uppgetts. Vilka jävförhållanden? Till skillnad från många obesitasforskare har jag aldrig mottagit anslag eller arvoden från läkemedels- eller livsmedelsindustrin och inte heller från kommersiell verksamhet. Däremot har jag för vårdpersonal publicerat bland annat en behandlingsmanual [5] med tillhörande patientarbetsbok [6]. Jag har vidare föreläst om metoden. Kursdeltagarna har vanligen finansierats av utbildningsmedel från landsting.
När blev det fel att sprida kunskap om nya, lovande behandlingsmetoder? Jag kan inte se att detta gör mig på något sätt jävig.