I den debatt om eutanasi som pågår tas effekten på sjukvården och läkarnas roll sällan upp, förutom att dessa förutsätts genomföra dödshjälpen. Jag vill med den utgångspunkten nämna fyra argument mot eutanasi.

1. De som oftast hörs i debatten är starka och friska – människor med stor självkänsla och verbal förmåga. Inga sjuka, handikapporganisationer, funktionshindrade eller utvecklingsstörda har stigit fram och propagerat för förslaget, vilket skulle ha gjort det mer angeläget att lyssna. Tvärtom har människor från de nämnda grupperna talat om att de känner sig diskriminerade. Två personer som är förlamade efter en ryggmärgsskada har varnat för att de skulle ha valt eutanasi de första åren efter skadan om de fått ett sådant erbjudande. Nu är de glada att det inte skedde, eftersom de har ett gott liv.
En tredjedel av läkare är för eutanasi. Men de läkare som står i närmast kontakt med svårt kroppsligt sjuka, såsom geriatriker, invärtesmedicinare och cancerläkare, är mer negativa. I en debatt vid riksstämman i Göteborg 2008 uppgav Maria Kock-Redfors, narkosläkare i Göteborg, att mediciner finns mot alla symtom som kännetecknar en svår död. År 2007 säger 94 procent av engelska läkare i palliativ vård nej till ett lagförslag om eutanasi som behandlas i brittiska överhuset (LT 12/2007). Ilona Finley, ordförande i Royal Society of Medicine, nämner i Clinical Ethics att läkare som arbetar med palliativ vård mycket oftare är motståndare till eutanasi än teoretiker som är fjärran från klinisk praxis. I boken »Ro utan åror« har Ulla-Carin Lindquist, drabbad av amyotrofisk lateralskleros (ALS), gett en meningsfull bild av sitt döende. Konstnärer har i skuggan av döden arbetat med sina största verk. Det ger åtminstone mig anledning att ifrågasätta om livet bör avkortas ytterligare hos en människa med en dödlig sjukdom.

2. Eutanasi ger läkaren mera makt genom ett nytt mandat. Det nya kravet på läkare avviker från den etiska regeln att sjukvård ska ges i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet. Detta kriterium begränsar i dag läkarens makt och är i praktiken ett viktigt riktmärke. Utvidgningar av mandatet har skett globalt, kanske framför allt i en styrande makts tjänst, såsom medverkan vid tortyr och avrättningar. Även om jämförelsen hisnar måste man ändå undra om metoderna från de medicinska erfarenheter som läkare erhållit vid avrättningar direkt kan överföras till eutanasi. Eller vari består skillnaden?
Hur kan dessa mandat för-enas, att bedriva en sjukvård i vetenskapens tjänst och samtidigt en sjukvård som har beställts av patienten? Man behöver inte ha så stor tankeförmåga för att inse att i en tid då pengarna är begränsade och medicinens nya landvinningar kräver allt större kostnader kan en avledningsmöjlighet genom eutanasi leda till diskriminering eller nedprioritering av vissa patientgrupper. Redan finns en tendens att nedprioritera gamla i kostnadseffektivitetens namn.

Vi kan ha politiska beslut och medicinskt etiska beslut, som läkare generellt har stor respekt för, men vi kan ändå inte blunda för att beslutet i sista hand kommer att ligga hos en klinikchef med begränsade medel. Vi behöver inte tala om påtryckningar. Bara en antydan, en vetskap om att möjligheten finns – vilken man naturligtvis måste underrätta patienten om – skulle hos många gamla väcka skuldkänslor över att man belastar. Det känns beklämmande att då bekämpandet av åldersdiskriminering och utbyggnad av hospiceverksamhet äntligen kommit igång mötas av en »modern« ätte-stupa, som hotar att kasta ut både barnet och badvattnet.
Svårigheten i att förena de båda mandaten visar sig också i utlåtandet från Statens medicinsk-etiska råd (SMER), där man dels talar om en utbyggd palliativ vård, dels vill lämna öppet för eutanasi. Ordvändningarna påminner om Tage Danielssons förklaringar att kärnkraftsolyckan i Harrisburg kanske egentligen aldrig har hänt.

3. Gränsen mellan att döda och låta leva – hur kan vi i praktiken arbeta med två motstridiga mandat? Vår etik att bota sjuka ligger djupt i vår verksamhet, men vi är också ofta utsatta för motstridiga önskemål från kliniken (beviljade ekonomiska medel), landstinget och politikerna.
Det visar sig bland annat i den ständiga bristen på lediga sängar som en jourläkare har till disposition och som gör att sjuka i behov av sjukhusvård ändå måste skickas hem. I akutsituationen konkretiseras den ensamma jourläkarens beslut om hur hårt han ska satsa för att hjälpa en patient att överleva. Ett beslut som i en akutsituation kan handla om minuter.

Hur vi ska handla i dag är inte ifrågasatt, utom möjligen när det gäller mycket svårt skadade nyfödda barn och – gamla. Måste vi också väga in vilket lidande som kan orsakas av ett överlevande? Ska vi tänka på två sätt samtidigt, eller var ska gränsen gå? Det tydligaste exemplet är kanske självmordsförsök. Hur ska de behandlas? Ska vi också göra en bedömning av i vilken mån den suicidala personen verkligen ville dö eller hade anledning till det? Ska vi känna skuld över att vi lyckades väcka upp en människa till ett fortsatt lidande? Eller ska vi över huvud taget bry oss om att rädda en människa som ville dö? Särskilt om hon är sjuk? Bedömningar som dessa kan medvetet eller omedvetet finnas i den ensamma jourläkarens huvud och lämna öppet för allt slags godtycklighet.

4. Varför inte vid andra lidanden än sjukdom? Vi kan inte frångå att eutanasi är ett krav som förs fram i rika länder, som är relativt förskonade från de lidanden som finns i stora delar av världen. Varför har vi ingen eutanasidebatt i Afrika, Bangladesh och Indien? I Indien ser vi i stället en förtida modell till den palliativa vården växa fram med moder Teresa.
Även då det gäller de mest utarmade fattiga och lidande, och sjuka, hemlösa människorna är det hjälp och tröst man vill ge. Inte hjälp att dö. Kanske beror det på religioner som buddhismen och hinduismen, som inte ger rätt att döda något annat levande. Katolicismen, som omfattar 1,3 miljarder människor (17 procent av jordens befolkning), tar också avstånd. Hur protestantismen ställer sig är mer oklart; det förefaller som om den kan acceptera avbruten behandling men inte dödshjälp. Över hälften av jordens befolkning avvisar därmed eutanasi av religiösa skäl.

Vi borde sluta huka oss och i stället stå upp för vad som är vårt mandat som läkare. Har vi förändrat synen på vårt
läkaråtagande? Är den »moderna« läkaretiken prisgiven åt filosofer? Hur vi än ser det och vad vi än kommer fram till så är ansvaret vårt.
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.