Anders Hernborg gillar inte min uppfattning om hur man ska agera som kollega i det aktuella rättsfallet om den för mig okända narkosläkaren på Astrid Lindgrens barnsjukhus. Han tycker att det är emotionellt och överilat. Kanske det, vi får nog snart veta om det var befogat eller inte. Varje dag kommer dock nya uppgifter som stöder min uppfattning, nämligen att det rör sig om ett rättsövergrepp riktat mot en person som gjort sitt vanliga men svåra arbete.

Det förefaller som om Anders Hernborg vill att läkarkåren ska ligga lågt och avvakta tills utredning och eventuell dom/frikännande är klart. Jag frestas kalla denna passivitet för feghet. Ibland måste man agera tidigt och på basis av tillgängliga uppgifter. I debatter av detta slag har vi vanliga människor bara tillgång till de offentliga uppgifterna så eventuella feltolkningar måste skyllas på vad som framkommer i massmedierna.

Avsikten med mitt inlägg är inte endast att stödja en kollega, för Anders Hernborg har rätt – läkare ska naturligtvis inte stå över lagen, och även vi doktorer måste acceptera att vi kan råka ut för misstag i rättsliga sammanhang.

Den principiellt viktigaste
anledningen till mitt inlägg är att kollegan verkar ha gjort sitt ålagda jobb och blivit häktad på grund av detta. Det som skett är inte misstag utan ett klart övergrepp som jag och, förhoppningsvis, många andra inom läkarkåren inte accepterar.

Kanske bottnar vår olika syn i att Anders Hernborg är verksam i öppenvården och slipper konfronteras med palliativ vård i livets slutskede. Han borde vara glad över att slippa ge döende patienter smärt- och ångestdämpande medel och samtidigt vara rädd för att bli åtalad för att utföra denna självklara läkargärning.

Angående eventuell manifestation kan den säkert ske på nästa riksstämma när bilden är ännu klarare. Anders Hernborg utmålar pugilistiska konfrontationer eller liknande våldsamheter mellan läkare och jurister – var lugn, jag är en fridens man som bara använder ord och penna de få gånger jag bli ordentligt upprörd.