Kommentar till artikeln »Intervjuantagna läkarstudenter klarar AT-provet lika bra som de övriga« av Margaretha Bågedahl-Strindlund mfl (LT 48/2008, sidorna 3522-5).
Läste artikeln med intresse och kände mig träffad av den obesvarade frågan. I näst sista stycket undrar författarna nämligen hur det går för de studenter som faller bort vid PIL-antagningen (prov- och intervjubaserat urval till läkarprogrammet), men som antas via betyg eller högskoleprov. Genast kände jag mig manad att försöka besvara frågan ur mitt personliga perspektiv, som inte på något sätt är vare sig vetenskapligt eller representativt för gruppen.
Som PIL-sökande 1994 var jag allt annat än en standardstudent. Då 34-årig ensamstående mamma med fyra barn, 6 till 13 år gamla, varav en var gravt handikappad.
Det hela började med att min son Adrian blev sjuk i adrenoleukodystrofi då han var 5 år. Jag grät i två år. Jag startade en föräldraförening för vitsubstanssjukdomar. Sedan bestämde jag mig för att bli läkare. Jag fick gå tre år på Komvux och läsa in naturvetenskapliga linjen. Jag gjorde högskoleprovet två gånger varje år.
I de artiklar jag läst om PIL efterfrågades motiverade och lämpliga studenter. Motiverad, ja, ingen kunde nog tävla med min motivation. I den divisionen var jag ensam. Lämplig, ja, med rika erfarenheter som patient borde jag platsa. Det jag lärt mig om myelin, genetik och peroxisomer på kongresser i USA skapade nyfikenhet, och jag ville lära mig allt om cellbiologi och sjukdomar. Sedan tycker jag om att hjälpa människor, och det är väl en bra grund.
Följaktligen sökte jag PIL och blev kallad till intervju. Många frågor kretsade kring min livssituation och hur jag klarade vardagen. Syftet var att hitta ömma punkter, det lyste igenom. Jag fick avslag.
Högskoleprovet för åttonde gången blev bingo, 2,0, och KI-platsen var min. Beskedet glömmer jag inte. Öppnade brevet, läste och hoppade runt i vardagsrummet, skrattade, skrek och grät. Slängde mig på golvet, allt om vartannat. Känslan av glädje, triumf och stolthet var så stark, nästan extatisk.
Väl inne på KI var det inga större problem faktiskt. Inte för KI i alla fall. Visst var det jobbigt, men vad roligt det var. Så kul vi hade. Vilken intressant utbildning det var. Så utvecklande att lära sig så många nya saker. Det var slitsamt, men en baggis egentligen. Läkarutbildningen är som att gå en upptrampad stig, man har böcker, föreläsare, lärare och kamrater att få hjälp av. Många har gjort det förr.
Under KI-tiden började min dag 04.15 med sondmatning, klyx, packa väska, skriva i kontaktbok och lämna sonen till färdtjänst. Frukost till tre flickor och få dem till fritids och olika skolor. KI började 08.15, och det var underbart att få sätta sig i bänken och bara lyssna. Klockan 23.00 sov alla barnen, och jag läste en timme. Sov några timmar och sedan dags för nästa dag. Under sådana omständigheter lär man sig effektivitet och prioritering. Mitt motto var: Gör bara det som är nödvändigt eller jätteroligt.