Det massmediala in-
tresset för eutanasiproblematiken har ökat för varje år. Positivt, tycker vi som under många år varit delaktiga i debatten. Det svarar uppenbart mot ett allt större engagemang hos det svenska folket.
Nu är diskussionen intensifierad. Anledningen är den promemoria som SMER (Statens medicinsk-etiska råd) avsänt till regeringen för ställningstagande. Svenska Dagbladet har på senhösten lämnat stort spaltutrymme för frågan, och även i Dagens Nyheter har inlägg publicerats. Läkartidningen ansluter nu genom dels en lång artikel av Jan-Otto Ottosson (J-OO) i 1–2/ 2009 (sidorna 9-10), dels ett inlägg av Richard Skröder och Solveig Hultkvist (RS/SH) i LT 3/2009 (sidan 129). I Läkartidningen 1–2/ 2009 (sidorna 9-10) kommer så ett utförligt genmäle till J-OO från SMER via Daniel Brattgård, Niels Lynöe och Barbro Westerholm. I detta bemöts den först nämnda artikelns alla farhågor på ett så fullständigt och klargörande sätt att ytterligare kommentarer torde vara överflödiga. Man kan bara hoppas att J-OO, efter att ha tagit del, ska kunna modifiera sin tidigare attityd. Det är ju en i grunden ytterst försiktig förändring i gällande lagstiftning som föreslagits, vilket »motståndarsidan« alltid nogsamt undviker att tala om.
I artikeln av RS/SH tror jag att läsaren, genom de patientexempel som ges, snarast hamnar i ett motsatt synsätt mot det författarna förespråkar. SMERs förslag är visserligen tillämpbart i bara ett av de här fallen, om patienten i finalskedet så skulle önska, men artikeln pekar vältaligt på de svårlösta lägen som kan uppstå vid vården av svårt sjuka »äldre äldre patienter«. Notera att SMERs förslag på intet sätt står i motsatsförhållande till författarnas lovvärda ambition att vidareutveckla samhällets vårdkunnande inom området.
Vad är orsaken till den våldsamma upprördhet eutanasidebatten utlöser? Här kanske man ska fundera litet över det mångtydiga ordet dödsskräck. Människan känner ibland, utan att själv begripa varför, stor rädsla för att dö (religiösa undertoner?). Detta ska inte jämställas med den vanliga skräck som gamla kan känna inför dödsprocessen: »Jag vill inte plågas! Jag vill inte för-nedras! Jag vill inte orsaka ett utdraget lidande för min omgivning!« Det är ju bl a i denna grupp som SMERs förslag skulle kunna ha en trygghetsskapande mission.
I läkarnas känslor inför döden finns också, inte att förglömma, en yrkesrelaterad dimension. Det ingår ju i utbildningen att med all kraft kämpa mot döden. Läkarens etikregel – nil nocere (inte skada) – sitter djupt. Vi ska heller inte bortse från att läkare av andra skäl – obehagskänsla, tillkortakommande, ja kanske ibland till och med feghet – helst vill skjuta hela den här problematiken ifrån sig. Det är också ett slags dödsskräck.
Dödsskräcken i en döende individs omgivning hör hit. Den tilltar i styrka ju närmare relationen till individen i fråga är, ibland på ett absurt sätt. En person som i eutanasifrågan demonstrerat en bejakande grundinställning kan i akut läge vid en nära anhörigs dödsbädd gripas av ångest och reagera på ett sätt som helt strider mot tidigare övertygelse.
Det moderna samhället för-ändras kontinurligt. Tidigare självklara regler modifieras. Så också inom sjukvården. Vi kan numera ingripa i dödens framfart på ett mirakulöst sätt betraktat med vår äldre generations ögon, men tyvärr inte alltid på gott. Våra medicinska möjligheter har inte så sällan resulterat i en orimlig förlängning av ett finalt lidande. Detta föder krav på nya tänkesätt såväl hos allmänheten som inom sjukvården – se terminalvården, se organdonationer, se abortlagstiftningen.
Man hävdar ibland att det förändrade synsätt som noterats inom läkarkåren efter den nya abortlagens tillkomst inte motiverar en liknande attitydförändring ifall läkarassisterad eutanasi genomförs. Visst gör det det!
Båda frågorna är jämförbara och avhängiga av förmågan till nytänkande även inom den etiska sektorn i takt med förändringar i vårt samhälle. (Se t ex den attitydförändring som skett inom den holländska läkarkåren.) I dag över-väger andelen svenska läkare som säger nej till läkarassistererad eutanasi. I morgon förhoppningsvis inte!
Jag har själv en nära 40-årig verksamhet som invärtes-
läkare bakom mig. Ett fåtal gånger under denna tid har patienter, som genom åren blivit »närstående«, bett mig om hjälp att få avsluta ett ur deras och även min synvinkel outhärdligt finalt tlllstånd. Jag har då med sorg och en känsla av svek varit nödsakad att säga nej. Det är en av orsakerna till att jag nu med beundran och stor tillfredsställelse konstaterar att Statens medicinsk-etiska råd kunnat enas om ett offentligt förslag som tillåter läkaren att förskriva läkemedel till självvald död; ett ytterligare litet steg för att legalisera den självklara rätten att bestämma över sitt eget liv. (Observera att 70 procent av svenska folket ansluter sig till ett sådant synsätt.)
Till gruppen av motståndare inom den religiösa sektorn, i politiska kretsar, hos mina kollegor och annorstädes framför jag min respekt. Det här är ett svårt och personligt känsloladdat område. Samtidigt vädjar jag om återhållsamhet i att utmåla följderna i alltför svarta färger. Visst finns det många vanskligheter att övervinna inför en ny lagstiftning. Men i vårt jämförelsevis homogena och socioekonomiskt högstående land är svårigheterna inte oöverstigliga, och man kan dra stor lärdom av andra länders erfarenheter.
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.
