Missförstånd eller medveten ovilja?

Inte helt oväntat avslogs vår motion nr 63 till Läkarförbundets fullmäktige. Vårt yrkande att uteslutningen av de två läkare som friades i tingsrätten 1988 för mordet på Catrine da Costa skulle upphävas vann inte fullmäktiges gillande. Vårt yrkande baserar sig på att uteslutningsbeslutet 1991 grundades på uppgifter som senare visat sig vara felaktiga, även om man möjligen kan förstå beslutet i ljuset av de stämningar som då rådde; häxjakten och lynchjournalistiken var så stark att själva rättsväsendet havererade.
Det tål dock att upprepas: De är frikända i domstol och sedan 1999 helt avförda från polisutredningen. Tydligare än så kan det knappast formuleras. De är således oskyldiga. Det sätt på vilket motionen avfärdades lämnar dock mycket övrigt att önska.
Till att börja med var det nära att vi överhuvudtaget inte fick närvara, då Centralstyrelsen (CS) påpekade att motionärer inte hade självklar rätt att närvara. När vi väl företedde fullmakter från de två berörda kollegorna fick vi åtminstone komma in i lokalen. Sedan började en minst sagt kaotisk diskussion med en så osammanhängande propositionsordning att mötesordföranden, som uppenbarligen inte hade något som helst grepp om händelserna, helt sonika sade: »Nu glömmer vi de senaste tio minuterna!«
Under vår framställan i utskottet framstod två saker tydligt: Dels att ingen av fullmäktigeledamöterna verkade vara insatt i allmän föreningsteknik, dels att CS hade som målsättning att undvika en diskussion i sakfrågan och tiga ihjäl motionen på formella grunder.
I alla föreningar, förbund, sammanslutningar, partier eller företag är det årsmötet eller fullmäktige som är den högsta beslutande instansen. Detta är inte en stadgefråga. Fullmäktige är självklart det högsta beslutande organet i Läkarförbundet och kan således fatta de beslut det önskar. Vår motion låg inte på något sätt utanför fullmäktiges kompetensområde.
CS, å sin sida, argumenterade efter strängt formalistiska linjer och hävdade dels immunitet i denna fråga gentemot fullmäktige, dels att det rätta sättet för våra två kollegor att åter bli intagna i förbundet är att de helt enkelt ansöker om medlemskap.
Man anser alltså att ansvaret för att upphäva uteslutningen ligger hos de felaktigt uteslutna, inte hos förbundet som tagit ett beslut grundat på vad som i dag måste betraktas som felaktiga förutsättningar. Uppenbarligen har CS inte läst motionen särskilt noga eller så har man medvetet bestämt sig för att lägga ut dimridåer i form av byråkratiska argument. Motionen handlar inte om de två uteslutna kollegornas önskan att återinträda i förbundet. Då skulle de naturligtvis ansöka om medlemskap på nytt.
Vi yrkar på att Läkarförbundets fullmäktige rättar till det misstag som dåvarande CS begick för drygt 17 år sedan. Någon grund för uteslutning finns inte i dag. Anständigheten kräver att Läkarförbundet upphäver uteslutningen av våra kollegor. Det är alltså en fråga om upprättelse. För detta borde det inte ens behövas ett fullmäktigebeslut. De är ju faktiskt varken misstänkta eller, än mindre, dömda för något brott.
Slutligen måste Läkarförbundet i allmänhet och CS i synnerhet bestämma sig för hur man ska förhålla sig till stadgarnas §1. Är det medlemmarnas intressen som ska värnas eller är det förbundets uppgift att i missriktad lojalitet agera till stöd för en rättsapparat som totalhavererat?