Patientsäkerhetsutredningen har som experter från personalhåll Eva Nilsson Bågenholm, Sveriges Läkarförbund (39 000 medlemmar) och Vårdförbundet (112 000 medlemmar). Från patienhåll finns Njurförbundet (4700 medlemmar) och Patientnämndens ordförande i Stockholm, Åsa Rundqvist.
Utredningen föreslår i sitt betänkande (SOU 2008:117) bland annat ett avskaffande av det sjukvårdsrättsliga disciplinpåföljderna erinran och varning. Disciplinansvaret ska ersättas med ökade möjigheter att föreskriva prövotid för legitimerad personal. Den som drabbas av vårdskada ska informeras om att åtgärder vidtagits så att »något liknande inte ska inträffa igen«. Socialstyrelsen får i uppgift att ta emot anmälningar mot sjukvården men det poängteras att det inte är personer som ska anmälas utan »händelser«. Möjligheten att i grava fall kunna återkalla legitimationen kvarstår.
Förbundsordförande Eva Nilsson Bågenholm säger i en tidig kommenter till utredningens förslag (Läkartidningens webb, 2008-12-18) att hon välkomnar förslagen.
Det framgår att det som ligger bakom slopandet av disciplinansvaret är ett förändrat perspektiv, där inriktningen är att ha ett »systemperspektiv« och inte ett »individperspektiv« på patientsäkerheten.
Systemet ska inte vara repressivt, det anses inte gynna patientsäkerheten. Det är intressant att försöka komma underfund med hur utredarna kom fram till denna slutsats. En bra utgångspunkt är att läsa det utredningen skriver om begreppet oaktsamhet, jämförelser med andra branscher och internationella jämförelser.
I systemet med Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN) har läkare och annan sjukvårdspersonal prickats, det vill säga fått varning eller erinran, om de orsakat personskada genom att vara oaktsamma.
I utredningen förs en diskussion om hur vanligt det är att sjukvårdspersonalen orsakar vårdskador på grund av oaktsamhet. Bortsett från vad som står i utredningen är det ingen tvekan om att många vårdskador beror på slarv (oaktsamhet). Det är det HSAN-ärendena handlat om. Men utredarna refererar till Socialstyrelsens erfarenhet, och här har begreppet oaktsamhet definerats om till »medvetna risker« och personal som »medvetet skadar patienter«. Medveten oaktsamhet låter snarast som uppsåt att skada, och med en sådan definition är det lätt att påstå att oaktsamhet inte är ett problem. Men hela resonemanget är vilseledande och felaktigt och snarast till för att motivera ett avskaffande av ansvarssystemet.
I utredningens avsnitt »Säkerhetsarbetet i vägtrafiken och tillsyn i transportsektorn – vad kan vården lära?« redogörs för erfarenheterna att få ner antalet personskador och dödsfall i trafiken med säkrare bilar, viltstängsel, cirkulationsplatser, avvikelserapportering, olycksutredningar med mera. Det framhålls att mycket gjorts på ett framgångsrikt sätt för att minska trafikskadorna. Men inte med ett ord nämns att trafiksäkerhet inte bara är beroende av förebyggande arbete utan även av ett repressivt system med böter och fängelse för brott mot trafiklagstiftningen. Utan dessa moment skulle inte trafiksäkerhet uppnås.
När det gäller flyget görs i utredningen den vanliga sammanblandningen av risker och personskador. Flygpersonal kan utan risk för disciplinansvar rapportera om riskhändelser. Det handlar alltså om risker och inte om personskador. Om piloten varit oaktsam så att personskador inträffar blir han givetvis anvsvarig. Men i debatten och i utredningen kan man få intrycket att det inte finns ett ansvarssystem inom flyget.
Utredningen gör under rubriken »Tillsyn, ansvarssystem m m i några andra länder« en jämförelse med Danmark, Norge, Storbritannien och USA vad gäller framför allt förebyggande patientsäkerhetsarbete och avvikelserapportering. I Danmark, Norge och Storbritannien har man, förutom system för avvikelserapportering, system med disciplinansvar, till exempel varning, men i sanktionssystemet ingår i vissa fall även vite, böter och fängelsestraff.
Avsnittet om USA nämner inte det omfattande system som finns där i form av disciplinära åtgärder, böter, viten med mera. Det framgår både när det gäller det danska och det amerikanska systemet att avvikelserapporter inte får användas disciplinärt. Från svensk sida (utredningen, sidan 365) hävdas att disciplinpåföljder skulle påverka rapporteringsbenägenheten negativt, men det verkar fungera i andra länder.
Andra länder har alltså inte bara en »systemsyn« på patientsäkerheten utan även ett repressivt system med disciplinansvar med mera. Denna kombination är enligt min mening nödvändig för att uppnå patientsäkerhet, och för övrigt även den som gäller även inom andra områden, till exempel trafiken.
Om patientsäkerhetsutredningens förslag går igenom blir Sverige mig veterligen det enda land i världen som avskaffar det hälso- och sjukvårdsrättsliga disciplinansvaret, vilket blir förödande för patientsäkerheten. Det anmälningssystem med anmälan om händelser till Socialstyrelsen, och de utredningar av händelser som vårdgivarna ska göra, kan rimligen inte ha den förebyggande effekt som antas kunna ändra det förhållande att 100000-tals människor får vårdskador varje år och att 3000 dör till följd av bristande patientsäkerhet.
När ska för övrigt personalen ha möjlighet att sätta sig in i dessa 100 000-tals händelserapporter? Argumenten för avskaffande av disciplinansvaret har varit att så få fall leder till en prickning, vilket beror på att patienten lämnats utan juridisk och medicinsk hjälp i processen medan motparten/läkaren haft både juridisk och medicinsk hjälp från Läkarförundet. Obalansen har varit total.
Det är denna obalans som borde ha rättats till istället för att avskaffa disciplinansvaret. De som kan vara nöjda om patientsäkerhetsutredningens förslag genomförs är de intressegrupper som haft mest inflytande på utredningen.
