Sidotjänstgöringar, tjänstgöring på annan klinik än hemmakliniken, har alltid varit en naturlig del av den svenska specialiseringstjänstgöringen (ST). De flesta sidotjänstgöringar kan göras på hemorten, men många ST-läkare är tvungna att arbeta en tid på kliniker på annan ort, till exempel på ett länssjukhus eller ett universitetssjukhus. Detta medför extra utgifter i form av resor mellan hemorten och sidotjänstgöringsorten, och i många fall även kostnader för dubbelt boende.
För att kartlägga hur utbrett detta är och vem som står för de extra utgifterna inkluderades frågor om ekonomiska villkor under sidotjänstgöringar i Sylf:s ST-läkarenkät 2008.
Enkäten skickades ut som en webenkät till samtliga Sylf:s legitimerade medlemmar. 2 007 personer svarade på enkäten, vilket ger en svarsfrekvens på 45 procent. De som svarade skiljer sig inte från den totala urvalsgruppen när det gäller kön, ålder, legitimationsår eller andel med utländsk läkarexamen. Det finns därmed inget som tyder på att den svarande gruppen avviker från den totala urvalsgruppen.
85 procent av de svarande angav att sidotjänstgöring ingår i deras ST. Eftersom även vikarierande underläkare, som rimligtvis inte har några sidotjänstgöringar inplanerade, har fått svara på denna fråga är det troligt att denna procentsats hade varit högre om enbart ST-läkare hade tillfrågats.
Endast 27 procent av de tillfrågade ST-läkarna svarade att de hade förhandlat om villkoren för sidotjänstgöringarna innan de påbörjade sin ST. 42 procent av de som hade påbörjat eller fullfört sina sidotjänstgöringar hade ökade utgifter i samband med sidotjänstgöringen. Eftersom det är vanligt att göra en eller flera sidotjänstgöringar på hemorten, där man oftast inte har några ökade utgifter, innan man gör sin/sina sidotjänstgöringar på annan ort hade denna siffra sannolikt varit högre om man hade frågat samtliga ST-läkare i slutet av ST-perioden.
Hela 46 procent av de som hade ökade utgifter i samband med sidotjänstgöringar angav att de inte kompenserades alls eller nästan inte alls för dessa kostnader. Det var färre som angav att de inte kompenserades alls/nästan inte alls för utgifterna bland dem som hade förhandlat om villkoren innan tjänstetillträde än bland dem som inte hade gjort det (43 respektive 50 procent), men det var fortfarande fler bland dem som hade förhandlat om villkoren som inte kompenseras alls/ nästan inte alls, än som kompenseras fullt ut/nästan fullt ut (43 respektive 37 procent).
Ett annat uppseendeväckande fynd är att betydligt fler kvinnor än män har angett att de inte kompenserades alls/ nästan inte alls för ökade utgifter i samband med sidotjänstgöring (54 respektive 37 procent).
Slutsatser vi kan dra av enkäten är att en stor majoritet av ST-läkarna gör någon form av sidotjänstgöring, och att en inte obetydlig andel av dessa i stort sett finansierar resor och dubbelt boende själva, även om man tar eventuella skatteavdrag i beaktning. Kostnaderna kan uppgå till åtskilliga tusen kronor varje månad.
Enkäten visar att det lönar sig att förhandla om de ekonomiska villkoren inför sidotjänstgöringar vid löneförhandlingen, men att det inte löser problemet. Sylf har fått signaler om att många arbetsgivare är ovilliga att förhandla om de ekonomiska villkoren vid sidotjänstgöringar, och det är inte ovanligt att ST-läkaren blir medveten om hur viktigt det är att förhandla först när det är dags att påbörja sidotjänstgöringen!
Det enda formella avtal som finns i dag är det centrala löneavtalet mellan Läkarförbundet och Sveriges Kommuner och Landsting, som ger ST-läkaren rätt till flyttbidrag för att kunna flytta till sidotjänstgöringsorten.
Det behöver knappast påpekas att många ST-läkare har partner med fast arbete på hemorten och barn i förskole- och skolålder och att flytt från hemorten därför inte är aktuellt. Hemresa varje vecka är ett absolut krav för att få familjelivet att fungera. Det är dessutom i regel en förutsättning att läkaren ska återvända till arbetsplatsen där han eller hon har sin anställning efter sidotjänstgöringen.
När arbetsgivaren anställer en ST-läkare tar de på sig ansvaret för att se till att förutsättningarna finns för att specialiseringstjänstgöringen ska resultera i specialistkompetens. Sylf anser att det är en självklarhet att detta ansvar även inkluderar ökade kostnader som är relaterade till sidotjänstgöringar, då dessa är nödvändiga för att uppnå specialistkompetens. Det är hög tid att föra upp de ekonomiska villkoren under sidotjänstgöring på den fackliga agendan!
