Sluttande planet oundvikligt

Jag uppfattar Daniel Brattgårds, Nils Lynöes och Barbro Westerholms (BLW) inlägg i LT 4/2009 (sidorna 169-70) angående läkarassisterat självmord som förvånande aningslöst när de skriver: »I en fungerande rättsstat bör lagstiftningen kunna sätta gränser för vad vi vill, utan att det innebär en risk för ett sluttande plan.«

Man får intrycket av att BLW och Statens medicinsk-etiska råd (SMER) varken beaktat historiska fakta, omvärlden eller ens aktuella politiska frågeställningar i Sverige, där just rättssamhället nu av många anses hotat. I DN skrevs nyligen (24 januari 2009) på ledarplats: »Men lagar måste byggas för framtiden och för att säkra vår rätt till privatliv även vid mindre trevliga regimer. På flera håll i Europa finns högerextrema partier, med svaga demokratiska instinkter, representerade i regeringsmakten (…) Och man ska minnas att det inte är länge sedan en svensk regim ägnade sig åt omfattande åsiktsregistrering.«
Man kunde också ha påmint om föregående regerings undfallenhet inför Bush-regimen med rättsvidrig behandling av såväl svenska som utländska medborgare. Finns det någon evidens för att historien inte upprepar sig? Är inte demokratin, rättssamhället och humanismen rätt sköra och egentligen blott halvfärdiga höjdpunkter i samhällsutvecklingen? Om en auktoritär regim skulle komma till makten i Sverige eller annorstädes, tror någon att den då omedelbart i all hederlighet skulle annullera lagar och praxis som är stadfästa med förbehåll om att de förutsätter ett rättssäkert samhälle?

Jan-Otto Ottosson (LT 1–2/2009, sidorna 9-10) och andra dödshjälpskritiker har varnat för vad som brukar kallas »det sluttande planet«, farhågan att även om läkarassisterat självmord eller eutanasi accepteras och lagligen regleras med relevanta och väldefinierade kriterier så riskerar indikationerna successivt att vidgas oavsett hur förförande oskyldiga kriterierna än må ha förefallit [1].

Det kan inte objektivt fastställas hur oundviklig eller hur nära förestående döden måste vara eller hur outhärdligt lidandet måste vara för att självmord kan anses utgöra en rationell handling. Det kan inte heller definieras hur välinformerad och beslutskapabel en patient måste vara för att få rätten att begå självmord med läkarassistans.
Det går aldrig att utesluta att patienten är påverkad av skuldkänslor över att ligga till last eller är deprimerad. Och hur länge tillåter rättviseprincipen att just patienter med outhärdligt psykiskt lidande skulle förvägras rätten till självmord? All vetenskaplig kunskap om självmord visar ju att det är just dessa som kan uppleva sitt lidande så outhärdligt att de väljer självmord.
På vilken etisk grund ska rätten till självmord förvägras tetraplegiker som inte själva förmår »administrera« det dödande läkemedlet, vilket enligt BLW är en förutsättning för att assistansen inte ska definieras som aktiv dödshjälp? I det PM som man hänvisar till skriver BLW att man »av olika skäl inte är beredda att bejaka« aktiv dödshjälp [2]. Jag är rädd för att skälen är taktiska; man tar ett steg i taget.
Med dessa ofrånkomliga oklarheter (det finns fler) å ena sidan och en ansträngd samhällsekonomi å den and-ra, befarar jag starkt att när humanismens och läkaretik-ens grundsats – att inte döda eller medverka till att döda människor – väl har relativiserats är det sluttande planet oundvikligt [3]. Hur snabbt och hur djupt samhället kommer att sjunka blir en fråga för kommande historiker att fastställa.

Det som anges vara främsta etiska skälet för en rätt till »läkarassisterat självmord« är autonomiprincipen, men läkarassisterat självmord är motsatsen till autonomi. Förslaget förutsätter att patienten hos en läkare anhåller om hjälp att få begå självmord, varefter denne som myndighetsrepresentant subjektivt bedömer om prognosen är tillräckligt hopplös, lidandet tillräckligt outhärdligt etc, etc enligt Socialstyrelsens senaste föreskrifter och sedan fattar ett beslut som patienten får rätta och packa sig efter.
I stället för patientautonomi innebär all form av dödshjälp ett utvidgande av myndigheters domvärjo till att besluta också i frågor som rör när och hur vi ska dö. Detta dilemma, intimt förknippat med »det sluttande planet«, diskuteras inte av BLW.

En annan fråga, som såvitt jag vet aldrig har besvarats av vare sig BLW eller andra dödshjälpsförespråkare, är varför just läkare ska assistera/exekvera dödshjälpen. Det är betydligt rimligare att någon annan yrkeskategori, som inte är bunden vid läkaretiken, ges förskrivningsrätt för läkemedel som av Läkemedelsverket godkänts på indikationen självmord. Varken receptskrivning eller självmord kräver läkarutbildning.

Jag vill klargöra att jag anser det självklart att patienter har rätt att säga nej till behandling och har rätt till smärt-
lindring även om denna skulle innebära sedering till medvetslöshet och förkortad återstående livstid. Det är också självklart att sjukvården inte ska ge medicinskt meningslös behandling. Att dra in dessa tämligen okontroversiella frågor i en diskussion om läkar-assisterat självmord eller dödshjälp är däremot att lägga ut dimridåer.
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.