Som framgår av mitt och Rolf Kristenssons tidigare svar i ämnet ( LT 3/2008, sidan 140) anser jag att beslutet 1991 om uteslutning vilade på vederhäftig grund. I sak har vi också framhållit att förbundet inte kan ägna sig åt privat rättsskipning vid sidan om domstolarna.
Fullmäktige är Läkarförbundets högsta beslutande organ. Rätt att närvara vid fullmäktigemöte har endast valda fullmäktigeledamöter, centralstyrelsens ledamöter och andra speciellt inbjudna. Enskild motionär har alltså inte närvarorätt på fullmäktigemötet, därav diskussionen som fullmäktige förde kring om man ändå skulle bevilja dem detta. Jag upplevde det som positivt att motionärerna fick delta i utskottsbehandlingen och argumentera för sin sak. Fullmäktige beslutade därefter att inte bifalla motionen.
Förbundets stadgar är viktiga. För att ändra dessa krävs kvalificerad majoritet, och förslag till stadgeändring måste aviseras i förväg. Jag anser att detta är en vällovlig ordning som ger en stadga och stabilitet över tiden, inte minst i svåra och känsliga frågor. Fullmäktige accepterade centralstyrelsens föreslagna inriktning av kommande års verksamhet och gav oss många intressanta uppdrag.
Vi kommer nu med starkt medlemsfokus att ägna vår kraft åt de åtgärder som stärker medlemmarnas fackliga, ekonomiska, utbildningsmässiga och vetenskapliga intressen. Tillsammans kommer vi att driva och arbeta för en ändamålsenlig utveckling av hälso- och sjukvården. Det är inom dessa ramar som fullmäktige har gett oss vårt uppdrag.

Läs även:

Behandlingen av motion 63 till Läkarförbundets fullmäktige: Missförstånd eller medveten ovilja?