I de flesta landsting pågår just nu förberedelser för införandet av ersättningsetablering för de privatläkare som går i pension. Ersättningsetablering är nödvändigt för att garantera det personliga ansvar som är privatläkarvårdens signum. Vi är glada över att ha kommit så här långt. Varför Eva Nilsson Bågenholm inte delar vår glädje är svårt att förstå.

Hon förstärker med sin ledare i Läkartidningen 14/2009 (sidan 983) den oro som har sin grund i osäkerheten om hur regeringen och landstingen kommer att utforma framtida ersättningssystem i den öppna vården.
Finns det plats för allmänläkare med speciali­serad inriktning, exempelvis diabetessjukdomar eller ortopedisk medicin?
Det är en av de frågor som Toivo Heinsoo har i uppdrag att utreda. Han kommer att lämna förslag till ett nytt sy­stem som ska reglera förutsättningarna för privata vårdgivare att med offentlig ersättning etablera sig och verka i landstingens öppna hälso- och sjukvård utanför primärvården »Tilläggs-
direktiv till Utredningen om patientens rätt i vården« (S 2007:07) Dir. 2008:72.
Nu fortsätter utredningens arbete med de regler som föreslås gälla för övriga ersättningssystem i öppenvården och som ska redovisas den 1 oktober i år. Om allt följer planerna kan riksdagen fatta beslut före juni 2010.

Eva Nilsson Bågenholm utgår i sin ledare från EU-kommissionens kritik av den tidigare lagen om läkarvårdstaxa. Bilden blir inte rättvisande då hon förtiger regeringens sätt att hantera denna kritik i den nya lagen om ersättningsetablering som trädde i kraft den 1 april 2009. Förhoppningsvis menar Alliansen allvar med den lagen. Vi tror inte att Alliansen pekar finger åt privatläkarna och säger: »April, april, din dumma sill, jag kan lura dig vart jag vill.«

Läkarförbundets fullmäktigemöte i december 2008 tog en klar ställning för den småskaliga vården och ett ersättningssystem som knyts till den enskilde läkaren som fysisk person. Frågan är hur Läkarförbundet kommer att förvalta detta uppdrag. Lyssnar ordföranden på Läkarförbundets fullmäktige?
Signalerna från regeringens utredare talar entydigt för att han vill skapa ett hållbart system för den privata vården, också för den småskaliga vården. Sverige behöver inte en sjukvård som domineras av några få stora företag.
Läkarförbundet bör ta tydlig ställning för ett system som ökar professionens inflytande. Ett nytt ersättningssystem måste utgå från sjukvårdens behov, från patient–läkarrelationen.

Den nyligen antagna lagen för ersättningsetablering löser en del av problemet. Därför är den en naturlig utgångspunkt för ett nytt sjukvårdssystem som bygger på personligt ansvarstagande, nationell reglering och lokal anpassning genom möjlighet till tilläggsavtal.
Det är viktigt att Läkarförbundet behåller sin roll som förhandlingspart och bevakar att behovet av specialiserad vård täcks genom lokala överenskommelser.
Ett sådant system kan bli hållbart – det vill säga oberoende av politisk majoritet. De läkare som vill etablera sig privat måste få sådana förutsättningar att de vågar satsa långsiktigt.

Tyvärr har Läkarförbundets ordförande inte lyckats problematisera frågan om man ska bygga vidare på den nuvarande lagen om ersättningsetablering eller om man ska utgå från lagen om valfrihetssy­stem. Nackdelen med de vårdval vi hittills sett är att den småskaliga vården har svårt att hävda sig och att patientsäkerheten sätts i fara när landstingen dumpar priserna utan att Läkarförbundet har några som helst möjligheter att påverka den utvecklingen.
Hittills har förhoppningarna om att konkonkurrensen skulle stimulera till nytänkande i vården kommit på skam.
Mot den bakgrunden är det svårt att förstå varför Läkarförbundets ordförande vill ge mer makt åt landstingen, genom att till synes okritiskt anamma vårdval så som de utformas i dag.

Framtidens sjukvård bör utgå från patientens fria val av läkare. Samtidigt är det nödvändigt att behålla kostnadskontrollen. Något som är svårt i ett vårdvalssystem om man inte samtidigt inför remisstvång.
För sjukvården är det viktigt att undvika detaljre­gleringar och ett överdrivet rapporteringstvång. Finansiären måste visa att efterfrågade uppgifter gagnar vårdens kvalitet. Kvalitetssystem som verkligen gagnar utvecklingen av sjukvården har vi ett gemensamt intresse av.

För att ge utrymme för små mottagningar behövs ett nationellt ersättningssystem knutet till läkaren som fysisk person. Läkarförbundet bör vara förhandlingspart när det gäller ersättningsnivå­erna.
Utöver detta kan huvudmännen lokalt besluta om tilläggsavtal till grundtaxan för att tillgodose vårdbehov inom respektive landsting.
Det totala utrymmet för nya etableringar behöver också diskuteras mellan Läkarförbundet och landstingen utifrån en nationellt fastställd minimivå för varje specialitet.
Läkarna har bäst kunskap om de vårdbehov som patienterna ger uttryck för, och det vore fel att inte tillvarata denna kunskap.

För oss som arbetar i sjukvården vore det bra om framtiden blir mer överblickbar och att det också framöver blir möjligt att driva en mottagning på samma sätt som man gör i stora delar av Europa.