Svar till Karin Rågsjö (V) och Jan Halldin, Läkartidningen 15–16/2009 (sidorna 1114-5) angående hemlösheten i Stockholm.
Att råda bot på hemlösheten kräver en bredd av insatser och aktörer – därom är säkerligen jag, Karin Rågsjö och Jan Halldin ense. Från vårdens och landstingets sida besitter vi bara en mindre del av verktygen och kan framför allt hjälpa till genom att göra livet som hemlös mer mänskligt genom god vård. Detta är förstås en nödvändig grund för att långsiktigt kunna ta sig upp ur hemlösheten.
För att ändå reflektera över Vänsterpartiets förslag så är fler bostäder i Stockholm en nödvändighet ur många aspekter. Däremot tror jag varken att det är en tillräcklig lösning, eller att ens Karin Rågsjös ambitiösa paket av åtföljande insatser kan avhjälpa hemlösheten snabbt. Som bekant har vi haft problem med hemlöshet länge – även när vi hade utflyttning och bostadsöverskott i Stockholm.
Jan Halldins svar präglas nu tyvärr av en reflexmässig motvilja mot fristående aktörer i vården och särskilt i psykiatrin och för utsatta grupper. Men det är ju just för detta det glömda Sverige som vi behöver all kompetens, kloka tankar och nya verksamhetsupplägg som kan uppbådas. Privata vårdgivare konkurrerar inte om vårdens resurser utan med idéer – som gör att resurserna kan räcka längre.
Angående det konkreta exemplet med beroendevården i Stockholm så har den fristående vårdgivaren levererat god vård till samma kostnad som den tidigare dåligt fun-gerande landstingsdrivna verksamheten. Och vinsterna som eventuellt uppstår har vi chans att hämta hem, som den kommande, förnyade upphandlingen säkerligen kommer att bevisa.
Landstingsverksamheter, fristående aktörer, socialtjänst, allmännytta, fastighetsägare, civilsamhälle: vi är många som behövs för att hjälpa de hemlösa och komma åt hemlöshetens orsaker.
