Överläkare Eberhards upprördhet över Konstfackelev­ens spelade psykos är begriplig ur perspektivet att den avslöjat hur svårt det är för även psykiatriskt utbildade att skilja det normala från det psykiskt sjuka. Tilltaget kan jämföras med det som medi­cinarna Gyllensten och Greitz gjorde när de en kväll satte ihop ordlekar, och under pseudonym med titeln Camera obscura fick alstret publicerat av Bonniers och högaktningsfullt recenserat av litteraturkritikerna. Eller då emballaget till ett konstverk av misstag hängdes upp i stället för verket men ändå bedömdes som intressant och fullvärdigt av konstkritikerna. Skillnaden mellan vad som anses som konst respek­tive icke konst är lika subtil och subjektiv som skillnaden mellan psykiskt frisk och sjuk.

Eberhard  har blivit bekant som högljudd häcklare av den svenska så kallade trygghets­narkomanin. Vi känner igen det från omvärldens hån då vi införde säkerhetsbälten och billjus på dagtid. Inför den katastrofala nedrustning av psykiatrin som skett de senaste decennierna har emellertid han och hans kollegor varit betydligt mindre hög­ljudda fastän de rätteligen borde ha ylat som hundar dag och natt över vårdsituationen för dessa de mest sårbara och utsatta i det svenska samhället, de psykiskt sjuka medmänniskorna.
 Om det som Anna Odell gjort är konst eller inte kan åtminstone inte jag uttala mig om på detta stadium men att hon ska dömas efter fyra åtalspunkter sedan Eberhard och kollegor ropat på polis och åklagare när deras egen trygga borg ifrågasatts, det vill jag uttala mig å det skarpaste mot. Att det inte är någon konst att få psykiat­riskt utbildad personal att ta till de allra grövsta behandlingsmetoderna, tvångsmedicinering och tvångsbälte, på en psyk­iskt frisk människa borde oroa inte bara dr Eberhard.