Regeringen har kommit överens med Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) om att staten ska satsa totalt 1 600 000 000 kronor under år 2009 och 2010 på en rehabiliteringsgaranti inom vilken långtidssjukskrivna personer »med icke specificer­ad smärta i rygg, axlar och nacke och/eller lindrig eller medelsvår ångest, depression eller stress« ska behandlas med psykologiska metoder, i allt väsentligt det som brukar kallas kognitiv beteendeterapi, KBT. Syftet är att personerna ska kunna återgå i arbete.
Sju professorer i psykologi har tillsammans med två företrädare för Föreningen för Sveriges KBT-psykologer i Läkartidningen 13/2009 [1] förklarat sig »applådera« detta initiativ som man tycker är »både vällovligt och välbehövligt«.Deras entusiasm för satsningen är kanske inte så svår att förstå eftersom den ger en kraftig skjuts framåt för professorernas vetenskapsområden och psykologins ställning i sjukvården, och den kan också förväntas komma att medföra en kraftigt ökad sysselsättning för medlemmarna i Föreningen för Sveriges KBT-psykologer.
Lite anmärkningsvärt är det dock att denna niohövdade församling inte anser sig behöva uppge några bindningar eller jävsförhållanden. Man kan knappast tänka sig några personer med mer påtagliga intressen för att psykologins ställning i sjukvården stärks än just dessa skribenter.

Psykologgruppen påstår att »KBT har ett starkt vetenskapligt stöd och är en effektiv behandlingsmetod« vid de tillstånd som ska omfattas av garantin. Man ger dock uttryck för en oro för att de personer som ska komma att utföra behandlingarna inte ska vara tillräckligt kvalificerade; de kompetenskrav som anges i avtalet mellan staten och SKL anses inte tillräckliga för att »garantera patientsäkerheten«.
Därför bör endast personer med legitimation och en lång specialutbildning i KBT få komma i fråga som behandlare. Skälet är att KBT skulle vara en komplicerad behandlingsmetod som det tar lång tid att lära sig. Utan krav på legitimation skulle allmänhetens förtroende för behandlingen och dess utövare komma att äventyras.

Stopp och belägg. Tar inte psykologgruppen här för många steg på en gång? Först gruppens påstående att KBT skulle ha stark evidens som effektiv behandlingsform för lindrig eller medelsvår ångest, depression eller stress. Det finns förvisso många som hävdar och hoppas att så är fallet, men är verkligen bevisen härför tillräckligt starka för att alla gruppens professorsmedlemmar ska vara beredda att ställa sig som personliga garanter för behandlingsmetodens effektivitet?

I nästa steg: även om KBT skulle vara en så effektiv behandlingsform för vissa sjukdomar som görs gällande så är det knappast det saken gäller i samband med vårdgarantin. Här gäller det i stället frågan huruvida KBT är en effektiv metod för att få långtidssjukskrivna som lider av de nämnda sjukdomarna att återgå i arbete. Det är förvisso en annan sak, särskilt som det finns goda skäl att förmoda att en kroniskt sjuk person är svårare att bota än en som nyligen insjuknat.

I sitt tredje steg kommer psykologgruppen till sin huvudpoäng: utövarna av KBT måste ha en lång utbildning. Varför måste de ha det? Är det en förutsättning för att man ska bli en skicklig behandlare?
I decennier har företrädare för olika former av psykoterapi hävdat just detta; att ut­övande av psykoterapi kräver långvarig skolning.
Denna fråga har också prövats i åtskilliga vetenskapliga studier, men man har aldrig kunnat påvisa att psykoterapeuternas utbildning haft någon betydelse för behandlingsresultatet [2].

Professorer i psykologi måste givetvis kunna förväntas ha kompetens att bedöma styrkan i vetenskapliga rapporter. Om man påstår olika saker som faller inom ens vetenskapsfält måste man ta ett personligt ansvar för dessa påståenden.
Den nu aktuella gruppen av professorer bör alltså stå upp till bevis för vad man påstår. Det gäller att förete vetenskapliga studier till stöd för 1) att KBT är en effektiv behandlingsform för lindrig eller medelsvår ångest, depression och stress, 2) att KBT är en effektiv behandlingsform för att få långtidssjukskrivna personer med dessa tillstånd att bli tillräckligt friska för att de ­
ska kunna återgå i arbete, och 3) att behandlingsresultatet blir bättre om behandlaren har en lång utbildning.

Den bevisning som erfordras är vetenskapliga originalarbeten utgivna av trycket för allmän granskning. För en så kvalificerad grupp som den här aktuella professorsgruppen duger det inte med att hänvisa till översiktsartiklar, metaanalyser eller myndighetsrapporter.
För att inte helt förlora anseende och förtroende bör professorsgruppen snarast offentliggöra de stöd man har för sina påståenden.
När man ändå är i farten kanske man skulle kunna passa på att tala om vari faran för patientsäkerheten ligger om utövare av KBT inte är legitimerade.
*
 Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Författaren är sedan många år skeptisk till psykoterapi som behandlingsform.

Läs repliken
Forskningsresultaten inom KBT är otvetydiga