Undertecknad är en av initiativtagarna till Nationellt kvalitetsregistret för behandlingsuppföljning av säkerställd ADHD – BUSA. Min personliga motivation till detta är att det under de senaste tio åren skett en mycket stor ökning av förskrivningen av centralstimulerande medel till barn och ungdomar. Även vuxna har nu börjat behandlas i allt större utsträckning. Genom forskning vet vi att det ger bra resultat på kort sikt. Vi vet dock ingenting om vad det betyder att under många år behandlas med ett medel som påverkar hjärnan under den period när hjärnan utvecklas. Jag anser att det är vår skyldighet att noga följa upp hur det går för dessa patienter.

Min uppfattning är att kvalitetsregister är ett utmärkt verktyg för uppföljning – om det används vill säga. Jag har varit runt i Sverige på många användarmöten om BUSA. Jag har inte uppfattat att det främst är tidsåtgången som är hindret för att implementera BUSA. Svårigheten har ofta varit bristen på rutiner: vem påminner, vem matar in och när? Det är sällan som läkare är direkt ansvariga, ofta är det sjuksköterskor
eller sekreterare.

Ett stort problem har varit bristen på stadigvarande läkare, som måste ställa dia-gnos och fylla i samsjuklighet. Resten kan i regel andra personalkategorier klara. Man har ibland uppfattat uppföljningsregistreringen som ett stöd när det gäller att dokumentera, eftersom de allra flesta har uppfattat frågorna som mycket relevanta.
Om man börjar med att registrera de patienter man
diagnostiserar så tar det inte särskilt mycket tid eftersom man då har all relevant information. Att en gång om året göra en årsuppföljning tycker de flesta är mycket rimligt. Det går utmärkt med nuvarande BUSA, men som Mattias Agestam skrivit tidigare (LT 18–19/2009, sidorna 1289-90) pågår ett arbete för att underlätta inmatningen och samspelet med journalen, vilket kommer att minska tidsåtgången.

Psykiatrin har varit mycket dålig både på att beskriva och följa upp sin verksamhet. Vi kan ofta inte ens rapportera hur många patienter som fått en viss behandling. Inom barnpsykiatrin är det inte så länge sedan man inte ens ställde diagnoser. Verktyget kvalitetsregister är utvecklat främst för att underlätta för klinikerna att beskriva sin egen verksamhet på ett sätt som gör det möjligt att jämföra sig med andra kliniker. Om verktyget inte används gör det förstås ingen nytta.

Om Susanne Bejerots i mitt tycke destruktiva inställning till kvalitetsregister vinner stöd i professionen kan vi förstås lägga ned vår verksamhet. Jag tycker dock att det vore sorgligt om psykiatrin inte överger sin traditionellt negativa syn på uppföljning. Bottnar den inte också i rädsla för att resultaten inte är de vi skulle önska? Vi kan inte förbättra oss om vi inte vågar ta reda på hur det är i dag.