Vi välkomnar Tord Bergmarks kommentarer till vår debattartikel (LT 17/2009, sidorna 1153-4) om nollvision för suicid inte minst för att de bidrar till ett samtal om denna viktiga fråga.
Vi konstaterar att vi är eniga om målet, det vill säga att i så stor utsträckning som möjligt få ner de fortfarande höga talen för personer som tar sitt liv. Vi verkar också vara eniga om att nollvisionen är en vision som »aldrig kan uppnås helt«.

Vi beskylls för att sakna vetenskaplig evidens för argumentationen beträffande skam i samband med suicidproblematiken. Som kliniskt arbetande läkare har den ene av oss vid många tillfällen sett skammen i ögonen på dem som försökt att avsluta sitt liv när de möter sina barn, syskon, äkta hälfter eller föräldrar.

Självklart finns det även en del skrivet om detta. En översiktsartikel om stigmatisering och suicidproblematik beskriver att bearbetning av traumat efter ett självmordsförsök är svår just utifrån ett skamperspektiv [1].
En annan nyligen publicerad artikel slår fast att stigmatisering i förbindelse med psykisk sjukdom har minskat, med ett undantag, nämligen just suicid (»suicide remains nearly as stigmatized as ever«) [2].
Det antyds att vår text »syftar till att nu försöka bereda vägen för SMERs förslag om möjligheten till läkarassisterat självmord«. Det är inte korrekt. Vad vi säger är att en nollvision kan användas som ett argument mot rätten till självvalt livsslut. Socialminister Göran Hägglund har till exempel med hänvisning till nollvisionen, som vi tolkar det, undvikit en djupare diskussion kring detta svåra ämne, vilket vi tycker är olyckligt [3].
Den ene av oss har i mer än tjugo år arbetat som psykiater och i den rollen fattat hundratals beslut om intagning med hjälp av tvångsvårdslagar i situationer där det ofta funnits risk för suicid. Vid sällsynta tillfällen har det förekommit att personer misslyckats med att ta sitt liv och det varit omöjligt att se någon bakomliggande psykisk ohälsa.
För att ge ett tydligt svar på frågan om vi ska »avstå från en ibland nödvändig tvångsvård av en självmordsbenägen människa« är svaret absolut inte om denna person uppfyller kriterierna för psykiatrisk tvångsvård, vilket förutsätter att suicidtankar/-försök är en följd av allvarlig psykisk störning.
Däremot finns det i dag varken laglig grund för och inte heller, anser vi, skäl för att med tvång förhindra självmord hos fullt besluts-kapabla och psykiskt friska individer. Lika lite som det finns skäl för att förvägra en svårt sjuk individ valet att inte vilja underkasta sig behandling. Men dessa frågor är svåra och behöver diskuteras både i läkarkåren och ute i samhället.
1 400 fullbordade suicid per år är en i alla avseenden skrämmande siffra. Lägg till cirka 10 000 vårdtillfällen till följd av självmordsförsök (en siffra som inte minskar utan snarare ökar). Undersökningar visar att cirka 10-20 procent av befolkningen då och då funderar på att ta sitt liv. Att sådana tankar i vissa lägen paradoxalt nog kan vara livräddande (Nietzsche-citatet i vår debattartikel) är värt att reflektera över inte minst utifrån ett skamperspektiv och en nollvision.