Holm och Sahlin (HS) fastslår i sin artikel om självmorden i Sverige (LT 17/2009, sidorna 1153-4) att självmorden utgör ett nationellt trauma, att de rymmer ett oerhört lidande – inte minst för anhöriga och efterlevande – och att en efterlevandegrupp (SPES) välkomnar regeringens nollvision för självmord.
HS belyser också det faktum att självmorden minskat med 30 procent de senaste 25 åren, från 2 200 till 1 400 per år, samt de stora möjligheter som finns för att arbeta både preventivt och behandlande.
Men sedan blir det mera svårbegripligt. HS menar att det finns »goda skäl att inte ha en nollvision för suicid« [1] och uttrycker sin kritik i form av fyra argument:
1. Nollvisionen skulle öka »skam och stigmatisering«
2. En nollvision skulle »genom kraftigt utökad tvångsvård…öka suicidalitet«
3. Nollvisionen skulle vara »oförenlig med läkarassisterat självvalt livsslut«
4. »Nollvisionen bygger på antagandet att alla personer som tar sitt liv oftast gör detta till följd av ett sjukligt tillstånd och att det inte vid något tillfälle finns rationella skäl som kan vara acceptabla«.
Det märkliga med de två första argumenten är att de helt saknar evidens i sunt förnuft eller i av HS angiven forskning. För att förstärka sina »goda skäl att inte ha en nollvision för suicid« framhåller HS att tvångsvård kan vara »fängelselik«, att vården utgör »ett mycket stort ingrepp i den personliga autonomin och integriteten« och att den är »klart stigmatiserande«.
Som stöd för idén om skam och stigmatisering citeras Nietzsche, som likt många både före och efter honom har konstaterat att sorgligheter kan hållas i schack med tanken att: »om allt går åt skogen så kan jag ta livet av mig«. Att sådana vanligt förekommande tankar skulle kunna stödja stigmatisering är svårt att se.
Det fjärde argumentet konstaterar att det också kan finnas människor som utan att vara psykiskt sjuka eller störda kan finna att livet inte längre är värt att leva. Det är en trovärdig verklighetsbeskrivning, men som argument mot en nollvision för självmord är den till synes irrelevant.
Den i mitt tycke motsägelsefulla argumentationen kring självmord blir något begripligare vid granskning av det tredje argumentet. Statens medicinsk-etiska råd, SMER, har nyligen i en rapport till regeringen förordat möjligheten av läkarassisterat självmord.
Eftersom en av artikelförfattarna är medlem i SMER, och det »finns vissa som anser« (läs SMER; min anmärkning) att det ska vara möjligt och »rätt att förskriva läkemedel med vars hjälp en mycket svårt sjuk person kan ta sitt liv«, ser HS en motsättning mellan denna eventuellt, framtida möjlighet och en nollvision för självmord.
Det går inte att frigöra sig från misstanken att HSs alla argument mot en nollvision för självmord (även om en sådan vision aldrig kan uppnås helt) syftar till att nu försöka bereda vägen för SMER:s förslag om möjligheten till läkarassisterat självmord. Och där är det förstås inte aktuellt med en nollvision.
Frånsett bristen på evidens i HS resonemang uppstår efter genomläsning av artikeln en allvarlig fråga: Ska vi avstå från en ibland nödvändig tvångsvård av en självmordsbenägen människa för att den människan inte ska känna skam och stigmatisering?
Att söka förhindra självmord har sedan länge varit en (om än svåruppnådd) självklarhet inom all sjukvård och speciellt inom psykiatrin. Denna strävan har förstärkts av »nollvisionen för självmord«.
Lösningen på HS dilemma finns i deras artikel. Det rör sig om två olika grupper: i det ena fallet »människor som har ett långt liv framför sig«, i det andra »personer som har några veckor kvar att leva under outhärdliga smärtor«.
Vi får leva med att all mänsklig problematik kring självmord inte går att bedöma efter en och samma (SMER-)mall och undvika konstruerade argumentationer.

Replik:

Mål och medel för suicidprevention