Den psykiatriska vården kan förbättras (och gör det) utan att man fyller i kontrollregister för varje patient. Men jag håller med om att uppföljning är viktigt. Vi har därför under två år följt 133 centralstimulantiabehandlade patienter med ADHD som behandlats vid den neuropsykiatriska enheten vid Norra Stockholms psykiatri avseende effekt och biverkningar [manus; preliminärt accepterat för publicering i Journal of Clinical Psychiatry]. Vi kan därför lugna tvivlarna med att det ser bra ut, och det förefaller onödigt att alla psykiatriska enheter ska replikera vårt arbete.

I stället borde man genomföra studier som ger ny kunskap. Exempelvis skulle en uppföljning av den studie som Thernlund [1] själv förtjänstfullt deltog i vara högintressant: 62 barn med ADHD behandlades med centralstimulantia under 15 månader i början av 1990-talet, och de förbättrades, men hur gick det sedan? Denna information borde kunna generera viktig kunskap om hur det går över tid. Men visst, det finns så lite utrymme för klinisk forskning i dag att man inte längre förvånas över att läkemedelsindustrin inte bara designar och bekostar flertalet läkemedelsstudier, utan också författar dem [2]. Detta är emellertid inte ett hälsotecken.

Det förefaller naivt att tro att barnpsykiatrins sorgliga situation ska lösas med hjälp av kontrollregister när problemen bottnar i brist på läkarinflytande och vetenskapligt omdöme i kombination med en övertro på föräldrarnas betydelse för barnets problem. I snart sagt varje sammanhang fostras vi till att tro på dessa mätbara variabler som ska visa vägen till »kvalitet«, inramade av trendbegrepp som »processer«, »transparens«, »evidens«, »kvalitetsindikatorer« och »ständigt förbättringsarbete«.

Retoriken kan låta övertygande, men lyfter man blicken framträder konturen av en amorf, snabbt växande kontrollerande byråkrati, som är kostnadsdrivande, underminerar patientrelationer och klinisk forskning [3, 4], för-ytligar vårdinnehållet och förvandlar oss till manipulerade och manipulerande marionetter. Under omväxlande käcka tillrop och insinuanta frågor demonteras den goda vården, den patientnära forskningen och arbetsglädjen i sjukvården. Varför accepterar vi detta?