Nu är dags att låta bli
basera risk på BMI.
Något fett är kanske bra,
om det sitter där det ska.

Nyligen fick vi i svenska medier veta att midjemått och kvoten mellan midja och stuss (WHR) är värdefulla mått vid riskbedömning [1]. Eftersom det är mer än 40 år sedan vi började mäta midja och stuss i Göteborg [2, 3] kan det vara dags att sammanfatta våra resultat och försöka avfärda den övertro på BMI som bland annat tog sig uttryck i en artikel i Lancet nyligen [4].
Så vitt vi vet mättes midja och stuss för första gången i en populationsundersökning i samband med Kvinnoundersökningen i Göteborg 1968. Elisabeth Tibblin (Rybo), som inte längre är i livet, gjorde alla antropo­metriska mätningar. Det var hennes idé att inkludera mätning av midja och stuss. Att ­vi fått så säkra och tydliga ­resultat jämfört med många ­andra studier beror säkert ­på att alla mätningar gjordes av en och samma person.
Ökad WHR som risk påpekades först av våra kollegor som undersökt 1913 års män i en artikel i British Medical Journal 1984 [5], och vi kunde senare samma år och i samma tidskrift visa att detsamma gällde för kvinnor [6].

Vi har efter hand belyst BMI och WHR som potentiella riskfaktorer i olika publikationer, senast år 2006 från en 24-årsuppföljning [7]. Hos kvinnor som var 50 år eller äldre visade sig BMI ha en skyddande effekt med omkring 5 procents lägre dödlighet för varje ökad BMI-enhet. Resultaten baserades på re­gressionsanalys enligt Cox och inkluderade olika bakgrunds­faktorer, bland annat WHR och rökning. Den »skyddande« effekten var något starkare hos äldre kvinnor. Vi begränsar oss här till att beskriva och diskutera kring de kvinnor som vid ­undersökningens början 1968–69 var 50–60 år gamla (n = 655).
Bukfetma visade sig vara en betydande riskfaktor. Vi fann att den åldersstandardiserade dödligheten för kvinnor med WHR ≥0,80 var omkring tre gånger högre än för kvinnor med WHR <0,80 (Tabell I). För kvinnor med bukfetma (WHR ≥0,80) var dödligheten reducerad till en femtedel för kvinnor med BMI 25–30 och till en tiondel för kvinnor med BMI ≥30 jämfört med kvinnor med BMI 20–25 (Tabell II). Enbart midjemått kan fungera väl, men enligt vår mening är kvoten mellan midja och stuss ett bättre mått än enbart midjemått. I en tidigare publikation [8] kunde vi visa att stussmåttet var en signifikant oberoende skyddande faktor när det gäller alla olika effektmått som studerades, när BMI inkluderades som bakgrundsfaktor. I Tabell III åskådliggör vi detta genom att ange 80 cm för midjan och 100 cm för stussen som gränsmått. Risken ökade tre gånger hos kvinnor med ökat bukomfång men var närmast halverad hos kvinnor med ökat stussomfång. Det kan vara ett pedagogiskt problem att förklara hur ett högt BMI kan vara en friskfaktor i stället för riskfaktor. Att det är bra att ha en låg WHR gäller generellt. Där­emot är det bra att ha ett högt BMI vid samtidig bukfetma. Sannolikt är förklaringen att ett högt BMI tyder på en stor stuss, som i sig är skyddande. Ett högt WHR-värde och samtidigt lågt BMI tyder där­emot på isolerad bukfetma. Tabell IV syftar till att ge en sammanfattande helhetsbild. Kvinnor med BMI <25 och WHR <0,80 utgör referensgrupp. Kvinnor med BMI ≥25 och WHR ≥0,80 hade, jämfört med denna referensgrupp, dubblerad risk. Med BMI <25 och WHR ≥0,80 hade risken ökat 10 gånger. Varför BMI fått ett så starkt fäste inom medicinen och i folks medvetande är svårt att förstå. Formeln för att räkna fram BMI är inte direkt enkel. Enligt vår uppfattning går det inte att basera en riskbedömning på BMI, i varje fall inte utan att ta med WHR eller motsvarande i samma bedömning. Vi rekommenderar således mätning av midja och stuss om man vill göra en riskbedömning. Sedan 1960-talet har midje- och stussomfånget mätts i samband med populationsstudierna av kvinnor och män i Göteborg. Midja–stusskvoten har visat sig vara en kraftfull riskindikator. Slutsats. Under en 24-årig uppföljning i Göteborg av kvinnor, som vid uppföljningens början var 50–60 år, fann vi inte någon ökad dödlighet med ökande BMI, när WHR inkluderades som bakgrundsfaktor i den statistiska analysen. Hos kvinnor med bukfetma (WHR ≥0,80) var mortaliteten tvärtom betydligt reducerad hos kvinnor med BMI 25–30 och i ännu högre grad hos kvinnor med BMI ≥30 än hos kvinnor med BMI 20–25. Att uttrycka övervikt baserat på enbart BMI som riskindikator för död kan sålunda vara helt missvisande. BMI kan enligt vår uppfattning inte, i varje fall inte som enda mått, användas vid riskbedömning. * Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.