Ewa Måre tar upp elevvår den och speciellt hur sexualfrågor hanteras i svenska skolor (Elevvården i stöpsleven; LT 14/2009, sidan 1029). Jag vill komplettera hennes kloka inlägg med två belysande historiska tillbakablickar.
Vid Stockholms skolhälsovård inrättades 1970 en centralt belägen sexualrådgivningsbyrå för skolungdomar, den första i Sverige. Tio år senare utvecklades den till Ungdomsmottagningen vid Stockholms skolor. Mottagningens personal, gynekolog, barnmorska och senare psykolog, var alla knutna till skolhälsovården. Grundtanken var redan från början att eleverna skulle ha tillgång till rådgivning och stöd i sexualfrågor vid en enhet som lokalmässigt låg utanför skolan och helt neutralt i staden, de första åren på Kungsgatan. Detta ansågs underlätta besök för känsliga samtal. Det ansågs också öppna för ungdomar som inte går i skolan.
Det var också en sådan princip som tillämpades på 1950- och 1960-talen i Boston och i Helsingfors, som bör betraktas som ungdomsmottagningarnas ursprungsorter. Kanske har denna princip spelat ut sin roll? Kanske är öppenheten numera sådan att även känsliga sexualfrågor kan och bör hanteras i skolorna, vid skolhälsovårdsmottagningarna? Dags att ta reda på vad ungdomarna själva tycker.
När det gäller skolhälsovårdens organisatoriska och ekonomiska integrering i skolan (primärkommunen) kan man återkalla minnet av en upp­slitande strid vid mitten av 1970-talet. Skolhälsovårds­utredningen (SOU 1976:46) sprack mitt itu på den avgörande frågan om skolbarnens hälsovård är en del av samhällets förebyggande hälsoarbete eller en del av skolans inre arbete. Den senare uppfattningen vann till slut en bräcklig majoritet. Striderna kan beskrivas som hetsiga in i det sista. Numera hädangångna märkesmän uppträdde hotfullt mot varandra.

Efter hand kom ett moderniseringsarbete av skolhälsovården igång, även detta med stundtals uppslitande förtecken. Senare övertogs den medicinska tillsynen av Socialstyrelsen från dåvarande Skolöverstyrelsen, och ett lugn synes ha infunnit sig i debatten. Med en under senare år allt tydligare folkhälsoinriktning i skol­hälsovårdens arbete (hälsofrämjande skolor) höjs inte längre några högljudda argument för skolhälsovårdens skiljande från skolan. Kanske är det klokt med tanke på alla insatser för elevernas arbetsmiljö som ligger framför oss. Men egen öronmärkt budget för skolhälsovården, som Ewa Måre föreslår, vore smaskens.