Ann Heberleins bok om sitt liv med psykisk sjukdom, »Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva«, har med all rätt fått stor uppmärksamhet i massmedierna och är sannolikt väl känd bland allmänheten.
Boken recenserades i Läkartidningen 18–19/2009 (sidorna 1300-1). Snarare än att recensera boken och tillföra ett medicinskt perspektiv ägnade sig dock recensenten, den pensionerade psykiatern och allmänmedicinaren Lennart Moberg, åt diagnostik av författarinnan. Förutom att därmed desavouera Ann Heberlein, hennes behandlande läkare och hennes psykoterapeut sprider Moberg en falsk bild av psykiatrin genom sina psykodynamiska utgjutelser. Han menar att han utan vidare skulle kunna »extrapolera« Ann Heberleins liv ned till 4-årsåldern eller ännu längre och där göra »väsentliga upptäckter« om hennes »tidiga emotionella prägling«. Han menar att hon lider av »existentiell ångest« som inte kan behandlas av sjukvården men däremot av en »bra psykoterapeut«.
Vi finner det angeläget att för Läkartidningens läsare klargöra att dessa spekulationer inte är uttryck för modern evidensbaserad psykiatri.
Bipolär sjukdom typ 1, även benämnd manodepressiv sjukdom, drabbar cirka 1 procent av befolkningen och karakteriseras av recidiverande maniska och vanligen också depressiva sjukdomsskov.
Ytterligare 1–2 procent lider av bipolär sjukdom typ 2 där lidandet består av recidiverande depressioner men med det diagnostiska särdraget att det också finns episoder av hypomani. Mot dessa sjukdomar finns effektiv evidens-baserad behandling i form av stämningsstabiliserande
farmaka kombinerade med psykoedukativ psykoterapi syftande till förståelse för sjukdomens genetiska och livsstilsberoende orsaksfaktorer samt motivation till vård och egenvård.
För en god prognos är det angeläget att de drabbade snarast får del av denna behandling. Sannolikt får dock de flesta aldrig rätt diagnos och behandling utan hamnar i missbruksvård, fängelser, »på gatan« eller begår självmord. De som kommer till sjukvård har i genomsnitt varit sjuka ett decennium före diagnos, under vilken tid inte sällan långvariga och verkningslösa psykodynamiska psykoterapier pågått.
De idéer som Moberg torgför kan aktivt fördröja diagnos och behandling och försämra prognosen.
